onsdag, oktober 15, 2014

Modern litteraturkritik

I augusti i år så blev det viss uppståndelse när Ira Glass, en amerikansk radioproducent och programledare, twittrade om Shakespeare. Han skrev nämligen (efter att ha sett en föreställning av King Lear): "Shakespeare: not good. No stakes, not relatable. I think I'm realising: Shakespeare sucks." Han menade inte riktigt det, "Shakespeare don't suck." har han senare förtydligat, men det spelar ingen roll för det är ändå ett uttryck för ett typiskt förhållande till konst, om det så är böcker eller filmer eller något annat, att huruvida det är bra eller inte handlar om ifall man kan känna igen sig eller inte, och om man inte kan det så är författaren/upphovspersonen värdelös. På sätt och vis blir det i en hårdragen version så att sådant som språk, idévärld, konstruktion och humor inte spelar någon roll; om det inte handlar om mig så är det dåligt.

I en recension i Aftonbladet härom veckan skrev Lidija Praizovic om en nyutgåva av Charles Baudelaires diktsamling Det ondas blommor och hon är inne på ett liknande spår som Glass. Hon menar att Baudelaire "slutat tala till min generation och vår samtid." Hon görs sig alltså till talesperson för inte bara en generation utan en hel samtid, vilket känns narcissistiskt i överkant, och naturligtvis har hon inte en aning om huruvida hennes jämnåriga känner att Baudelaire talar till dem eller inte. Världen är större än en recensent. Hon menar också att "Baudelaire är inskränkt och intetsägande, absolut inte (som han själv tror) subversiv och farlig." Det är en besynnerlig formulering eftersom Baudelaire inte tror att han är subversiv och farlig idag, om han trodde det så var det för över 150 år sedan, när dikterna publicerades. Med tanke på att dikterna blev hårt kritiserade och i vissa fall förbjudna då, och Baudelaire dömd till böter, så hade han all anledning att själv tro att han var "subversiv och farlig" oavsett om hur de framstår idag.

Men det är följande stycke som är det mest fascinerande i recensionen: "Min aversion mot Baudelaire förstärks ytterligare när jag i slutet av boken läser några biografiska data om honom: Baudelaire var en vit västerländsk heterosexuell man från den övre medelklassen." Trodde hon först att Baudelaire var en svart, lesbisk kvinna? Men bortsett från det, känner Praizovic samma aversion mot alla vita, västerländska heterosexuella män? Om inte, varför är det just ett problem med Baudelaire? En annan fråga är i fall hon, om hon recenserat en diktsamling av Adonis, hade skrivit meningen "Min aversion mot Adonis förstärks ytterligare när jag i slutet av boken läser några biografiska data om honom: Adonis var en arabisk, heterosexuell man."

Förmodligen uppskattar inte Praizovic att en annan vit västerländsk heterosexuell man, Patrick Modiano, förra veckan fick Nobelpriset i litteratur. En upprörd artikel i The Guardian menade att det var skandal att Philip Roth inte fick priset. Varför då? Bara en i taget kan få priset, och Roth kan fortfarande få det. Trots alla artiklar som skrivs på det temat så är det aldrig någon skandal att någon inte får Nobelpriset. 

2 kommentarer:

  1. Det skulle ju vara intressant att veta om Praizovic skulle ha tyckt att Baudelaire per definition blev mer intressant, subversiv eller vad hon nu saknar hos honom om han istället varit en icke.vit, homosexuell kvinna.

    Och du har fel -- det är alltid skandal om Astrid Lindgren inte får Nobelpriset ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade också fel om Modiano. Praizovic var nöjd med att han fick Nobelpriset.

      Radera