Det var EU-val igår och det är svårt att inte bli förbannad på valresultaten i många länder. Mörka krafter är i rörelse och det går inte an att bara sitta och titta på. Jag har länge velat ha en plats där jag skriver på svenska (jag kommunicerar annars mest på engelska) och idag har jag tillräckligt med inspiration, och ilska, för att starta den här bloggen. Vi får se vart den leder. Jag inleder i alla fall med några ord om att rösta.
Valdeltagandet var i många länder lågt, till och med beklämmande lågt. Att inte gå att rösta är för vissa något fin och hedervärt, antingen för att man tycker att alla partier är likadana (vilket dock aldrig är sant) eller för att man bojkottar någonting. Problemet med att inte rösta är naturligtvis att ens röst inte blir hörd, och man blir snarare avfärdad som soffliggare än som någon som revolterar. Ungdomar är dåliga på att rösta, av olika skäl, och följaktligen finns det inga särskilda valtaktiska skäl för partierna att föra en politik som främjar ungdomar. I en krönika i The Guardian om den senaste brittiska budgeten påpekade Jonathan Freedland att finansminister George Osbornes budget var fylld av ekonomiska löften till pensionärer (som röstar i stor utsträckning) på bekostnad av satsningar på ungdomar (som till stor del inte röstar). En annan nackdel med att inte rösta är att man sen inte kan beklaga sig över den politik som förs eftersom man själv inte försökte påverka den när man hade chansen. (I USA är det populärt med tröjor och klistermärken med texten "Don't blame me, I voted for the other guy." vilket som ställningstagande är betydligt mer slagkraftigt än "Don't blame me, I didn't vote.") Naturligtvis är det inte bara valdagen som räknas men den är trots allt en central punkt för politik. Eftersom extremistpartiers väljare är mer benägna att gå och rösta så får de mer mandat och mer inflytande än vad de egentligen har rätt till, deras inflytande blir oproportionerligt.
Sen är jag frusterad över hur massmedia och kommentatorer buntar ihop de många EU-kritiska partierna som om de vore ett och samma, men det är en väldigt stor skillnad mellan exempelvis brittiska UKIP och grekiska nazistpartiet Gyllene gryning. De har närmast ingenting gemensamt. De här partierna är förvisso i de flesta fallen obehagliga men de skiljer sig åt på centrala punkter. Vissa är antisemitiska, andra stödjer Israel, vissa är homofobiska, andra är inte alls det, vissa vill avskaffa all invandring, vissa vill "bara" minska den. Däremot är de flesta islamofobiska, och väldigt många stödjer (och får stöd av) Putin. Det är också problematiskt att kalla alla dessa partier för högerpartier då många har en ekonomisk politik som allmänt brukar klassas som vänster. Den främsta anledningen till att många av de här partierna klassas som högerpartier verkar vara deras hållning när det gäller invandring men kan man inte lika gärna kalla dem vänsterpartier med invandringsfientlig politik då? Kanske inte, men det visar hur förenklat, eller snarare fördummande, det är att hålla fast vid ett binärt höger/vänster-tänkande. Fast att göra det lätt för sig, och sky komplexitet, är ju alltid populärt.
Det var några spontana reflektioner. Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar