Regeringens utgångspunkt

Ju mer jag tänker på regeringens iver att de facto lägga ner flera svenska institut runt Medelhavet och svenskundervisningen utomlands samt dra in statsbidraget till Terminologicentrum, ju mer irriterad blir jag. Dels för att man fattat besluten helt utan utredning som om man inte kunde föreställa sig att besluten skulle ha någon effekt, vilket i sin tur tyder på en närmast föraktfull inställning till dessa kulturinstitutioner, och dels för att det handlar om så lite pengar, i statsbudgeten är det blott växelpengar. Ändå angriper man dem med större iver än man tar sig an omtalade valfrågor som Bromma flygplats, Förbifart Stockholm eller vinster i välfärden. Det är lätt att raljera och bli ironisk över en så dåligt underbyggd och grumlig politik, men jag ska försöka låta bli. Annat än att påpeka att de ansvariga politikerna nu inte riktigt verkar vilja ta ansvar för besluten.

Utan statssekreterare Eva Lindström. Så här säger hon apropå att Terminologicentrum inte längre ska få statsbidrag för att utföra det arbete som staten gett dem i uppgift att utföra:

"Sedan är det regeringens utgångspunkt att de som utnyttjar de här tjänsterna också ska vara med och finansiera dem."

Utom staten då? Hon var dessutom kritisk mot Terminologicentrums bolagsform. När P1:s reporter (i programmet Språket) påpekade att det var den förra socialdemokratiska regeringen så låg bakom den bolagsformen så blev Lindström däremot ställd.

Så här skrev Maaret Koskinen i DN häromdagen:

"Det är just ett sådant förgivettagande och bristen på insikt i humanioras osynliga och konstant pågående verkan som tycks ligga bakom regeringens beslut att demontera än det ena, än det andra inflytelserika och lyckosamma kunskapsinstitutionen. Vad bättre (värre) exempel än det senaste debaclet med Terminologicentrum: där pågår en verksamhet som de flesta av oss inte känt till men vars arbete vi, utan att veta det, drar nytta av varje dag."

Precis.

Regeringens policy att dra in bidraget för viktiga och välfungerande institutioner utan utredning eller förvarning leder ju också till att ingen kan känna sig säker, för vem vet vems statsbidrag oförhappandes försvinner när nästa budget presenteras?

Värdegrund

För en vecka sedan hörde jag en intervju med Åsa Sundeman i P1:s program Plånboken, Hon är VD för Mobilizera, ett företag som ständigt blir anmälda av missnöjda kunder som anser sig lurade och intervjun handlade om det. Sundeman sa att hon förstod kritiken, var medveten om sitt företags brister, och att de arbetade flitigt för att bli bättre. Med tanke på att problemet är att säljarna luras och kommer med vilseledande information borde det vara lätt att åtgärda. Det är bara att sluta ljuga. Men det är tydligen svårt för så här sa Sundeman i februari i år, då hon var intervjuvad i DN av samma anledning:

– Vi ska absolut göra det absolut bästa för den här kunden. Men jag är väl medveten om de problem vi har och vi har mycket att göra för att säkra upp vår kvalitet.

Jag förmodar att hon kommer säga samma sak om nio månader igen.

Men det som var mest intressant med radiointervjun var att Sundeman sa att Mobilizera hade en värdegrund. Det är inget konstigt med det, det har alla nu för tiden, eller i alla fall säger de att de har det. Vad som det däremot går att grubbla över är när "värdegrund" blev ett modeord och om det finns någon som tar det på allvar. Det är uppenbart att värdegrund ska ses som något positivt, har man en sådan är man ett bra företag (eller person). Men en värdegrund är bara vad man fyller den med, det finns inget som hindrar att en terroristgrupp eller ett stalinistiskt parti har en värdegrund, det innehåller bara andra värden än ett kooperativt dagis.

Framför allt känns det som att en värdegrund är något man gömmer sig bakom för att slippa ta ansvar, "Skyll inte på mig, jag har en värdegrund." Företag och myndigheter gör fel och begår övergrepp, det är ofrånkomligt, och inga värdegrunder kan ändra på det. Det var en period för några år sedan då det flera gånger rapporterades om hur små barn tvingats av tåget och lämnats ensamma på stationer för att de hade fel biljett eller åkt för långt, och konduktörerna försvarade sig med att de bara gjorde sitt jobb. Har man inte rätt biljett ska man genast av tåget. Men det borde vara uppenbart för var och en att man kan inte lämna ett litet barn på en ödslig perong och sen åka därifrån. Det är inte värdegrunden som saknas där, utan normal anständighet.

Men med tanke på att även ett företag vars affärsidé är att lura på pensionärer produkter de inte behöver och inte har råd med säger sig ha en "värdegrund" så kanske ordet snart försvinner från management-terminologin. Det används ju nästan enbart när någon gjort någon ohederligt eller omoraliskt.

Konspirationsteorier

Det är populärt att hävda att månlandningen var fejkad och att NASA spelade in allt på jorden. Som konspirationsteori är den både slitstark och kanske ofarlig. Men redan i själva påstående att "månlandningen var fejkad" finns ett problem, och det är singularformen. Menar man att NASA spelade in den första månlandningen på jorden men att alla andra var äkta? Ibland när jag träffat folk som säger sig vara övertygade om att månlandningen är fejkad har jag ställt den frågan men hittills inte fått något svar. I stället verkar de inte känna till att det gjordes fler än en landning på månen (sammanlagt sex stycken).

Det är många som ironiserar över konspirationsteorier och konspirationsteoretiker, och ser dem som lustiga, men jag tycker det är fel. Fel eftersom det finns så mycket som är uppenbart problematiskt med konspirationstänkandet. Det skrämmer upp folk i onödan, det är ärekränkande mot dem som beskylls för att lura och bedra mänskligheten, samtidigt som de flesta konspirationsteorier bygger på att man förtränger fakta och hittar på saker. (Konspirationsteoretiker ligger där väldigt nära det beteende som de själva anklagar alla andra för.) Samtidigt så genomsyras mycket av konspirationstänkandet av fantasilöshet, inskränkthet, elitism och ofta antisemitism.

Konspirationsteoretiker säger att det är viktigt att tänka självständigt och inte gå på vad makten säger, men istället för att verkligen tänka självständigt så återberättar de vanligtvis bara en väloljad konspiration som innefattar CIA, Frimurarna, Vatikanen, maffian och inte sällan "judarna", mer eller mindre explicit. Det är samma tongångar som gällt i hundratals år, med små förändrade detaljer för att göra dem mer moderna. Därtill så är de inte intresserade av logik eller fakta, snarare är det bristen på bevis för allt som de påstår det verkliga beviset på att de har rätt. Det är här som det är fråga om att undandra sig sitt intellektuella ansvar. Man avfärdar allt utom sin egen övertygelse att det föreligger en konspiration. Roy Andersson har länge hävdat att aids skapades av CIA på 1970-talet, och härom året gjorde han det igen, trots att det är en lögn som spreds av Stasi och KGB. Forskare har däremot nyligen upptäckt hur aids-pandemin troligen uppstod i Kongo i början av 1920-talet, och spreds från apor till människor. (Enligt Andersson är det rasistiskt att säga att aids kommer från Afrika, men med samma logik är det väl då homofobiskt av Andersson att hävda, som han gör, att aids först spreds bland homosexuella män i USA.)

Det vore fel att säga att konspirationsteorier bara handlar om knäppskallar och rättshaverister, och folk med en egen agenda. Det började säkert uppstå redan bland de första människorna (många religioner har ett inslag av konspirationstänkande) och det tilltalar förstås människors behov av ordning och mening, och oviljan att acceptera slumpen och tillfälligheter. Men det kan förefalla onödigt att hitta på mer eller mindre ansträngda konspirationer när verkligenheten redan är fylld av övergrepp, maktmissbruk och korruption, men tydligen är det många som inte tycker att verkligheten räcker till. Dessutom bygger konspirationsteorier på ett förnekande av att folk kan slarva, göra fel eller glömma bort saker; det finns något omänskligt med konspirationsteorier. Och det handlar alltså sällan om att ifrågasätta och tänka självständigt, snarare handlar det om att ersätta en berättelse med en annan, eller, som Stone sa när han försvarade sin konspirationsfilm JFK (1991): han ville ersätta den gängse myten med en "counter-myth". Fast det är oklart vad man vunnit då. Om man nu tror att den officiella versionen av mordet på Kennedy är falsk borde man väl kontrastera den med sanningen istället för en annan lögn. (De flesta vittnen som presenteras i JFK är påhittade, och deras bekännelser lika så, och Stones bild av både president Kennedy och åklagaren Jim Garrison är problematiska, för att inte säga förljugna.)

***

För ett antal år sedan kom det en film som heter Zeitgest, absurd och ganska motbjudande, men som samtidigt är en slags sammanfattning av de flesta av de stora konspirationsteorierna. Därför är den intressant. Jag skrev om den och dess lögner 2008, på en annan blogg, och nedanför återger jag vad jag skrev då:

Det var ganska länge sedan jag först hörde talas om den men jag har inte känt någon större lust att se den, men nu har jag påmints om den igen från olika håll och den har dessutom fått en uppföljare som precis haft nät-premiär. Så jag tog mig tid att se den första.

Zeitgeist är i tre delar, den första delen handlar om religiösa myter, den andra delen handlar om 11 september och den tredje delen handlar om det ekonomiska systemet och vilka som egentligen styr i världen och hur. Peter Joseph som gjort den vill öppna ögonen på folk och få dem att se sanningen.

Den första delen vill visa hur kristendomen är en påhittad myt och att Jesus inte har funnits. Det har jag inga större problem med, även om de flesta forskare menar att det funnits en historisk person vid namn Jesus, utan att han för den sakens skull varit Guds son eller så. Att Bibeln och berättelsen om Jesus är ett hopkok av gamla och nya myter är varken revolutionerande eller nytt, det var man medveten om då, även om bokstavstrogna naturligtvis inte håller med om det. Det lustiga i Zeitgeist är snarare att den enbart visar på likheterna mellan berättelsen om Jesus och berättelsen om den egyptiska guden Horus. Det finns många andra myter och berättelser som också influerat kristendomen, Horus är bara en av dem. Varför begränsa sig på det viset? Men det är inte något större problem i jämförelse med vad som kommer sedan. För då hävdar Zeitgeist att kristendomen skapades av en elit för att förtrycka mänskligheten. Men i verkligheten var ju kristendomen själv förtryckt under sina första sekel och snarast en liten rebellrörelse, vars ledare jagades och dödades. Det var först i början av 300-talet som den tolererades och så småningom blev en maktfaktor. Det är exakt där hela filmen spårar ut helt och hållet och aldrig hittar tillbaka. Filmens övergripande budskap är nämligen att det finns en gigantisk konspiration som förtryckt och förtrycker mänskligheten i 1000-tals år och att religionen är den grundläggande förtryckande mekanismen. Första världskriget, Vietnamkriget och 11 september påstås vara senare uttryck för den stora konspirationen. Filmen bygger sina teorier dels på konkreta uppgifter och dels på mer vidlyftiga spekulationer och jag skulle kunna gå in i detalj och diskutera varje enskild uppgift Zeitgeist propagerar för men det skulle ta alldeles för mycket tid. Istället tar jag några tydliga exempel för att visa hur filmen, med hjälp av vaga uppgifter, hörsägen och rena lögner försöker underbygga sina bisarra resonemang.

De som enligt filmen styr den här världen behöver ständiga krig, för det är genom krig som de tjänar pengar och kan förtrycka folket. Sålunda hävdar Zeitgeist att det amerikanska folket lurades att gå med i Första världskriget genom att de som styr provocerade tyskarna till att sänka den brittiska Atlantångaren Lusitania. Och det är alldeles sant att en tysk u-båt sänkte Lusitania, att 100-tals amerikaner dog och att anti-tyska känslor svallade i USA. Som det framställs i filmen så var sänkningen av Lusitania alltså en konspiration och "shortly thereafter America entered the war". Det finns två problem med denna framställning. Dels att det gick många ångare fram och tillbaka över Atlanten och hade gjort så i många år innan kriget (Titanic är förstås det mest kända exemplet) och att det bara var en tidsfråga innan en av dem skulle träffas av en tysk torped. Myndigheterna hade förstås kunnat förbjuda Atlantångare, men bortsett från det är det svårt att se vari själva provokationen låg. Men det kan man förstås debattera. Att USA "shortly thereafter" gick med i kriget är däremot inte sant, och inget man kan ha olika uppfattningar om. Lusitania sänktes 7 maj 1915. USA gick med i Första världskriget april 1917, det vill säga två år senare, och en viktig orsak till det var att Tyskland och Mexico allierat sig och USA var rädda för ett tyskt/mexikanskt anfall på Texas. Det är inget som nämns i Zeitgeist och för den som inget vet om historien och som inte är lagd åt att tänka kritiskt kan det verka övertygande. Lusitania sänktes och därefter gick USA med i kriget. Aha, det måste vara en konspiration! Det är så Zeitgeist arbetar, att förföriskt presentera uppgifter som inte alls stämmer överens med verkligheten men väl passar in i den världsbild filmen vill förmedla.

Vid ett annat tillfälle hävdar Zeitgeist att USA:s president Woodrow Wilson drev igenom lagförslaget som skapade USA:s centralbank Federal Reserve den 22:e december 1913 när merparten av kongressen var hemma på julledighet, och det antyds att det skulle ha varit ett kuppartat falskspel från presidentens sida. Men i verkligheten röstade 296 för förslaget i senaten , 60 röstade nej och 76 var frånvarande. I representanthuset röstade 43 ja, 25 röstade nej och 27 var frånvarande. En överväldigande majoritet var sålunda på plats, och även om alla varit där hade ja-sidan vunnit. Att Wilson skulle lurat på kongressen ett lagförslag när de var lediga är alltså inte sant. I filmen hävdas också att senatorn Nelson Aldrich, i maskopi med bankirerna, skrev lagförslaget. Det stämmer att han skrev det första utkastet, men det lagförslag som röstades igenom var ett helt annat än Aldrichs original.

Zeitgeist hävdar att senator Louis McFadden försökte ställa riksbankens ledamöter inför riksrätt men att han mördades innan han kunde genomdriva ärendet. Det stämmer att McFadden försökte ställa de flesta inför riksrätt, däribland president Hoover, men det var 1932. Han gjorde ett nytt försök 1933. Båda gångerna blev han nedröstad i kongressen, och han var alltså i livet. Dog gjorde han 1936, då han inte längre satt i kongressen.

Zeitgeist hävdar att efter 11 september 2001 har USA:s militära utgifter ökat med 100 miljarder om året (100 billion). Det är sant att från 2002 till 2003 ökar utgifterna med 100 miljarder (359 till 459 miljarder), men 2004 spenderade man 475 miljarder, en ökning med 16 miljarder, inte 100. 2005 spenderade man 521 miljarder, en ökning med 46 miljarder. 2006 spenderade man 558 miljarder, en ökning med 37 miljarder.

Som vi kan se här så bygger alltså Zeitgeist upp sin teori på förvrängningar och direkta lögner med en häpnadsväckande konsekvens. Ett annat exempel gäller attentatet mot Pentagon 11 september. Enligt Zeitgeist störtade inget plan in i Pentagon den dagen, eller någon annan dag. Filmen hävdar att det varken finns ögonvittnet eller vrakspillror. Båda dessa påståenden är förstås inte korrekta. Det fanns vrakspillror (även på foton) och eftersom ett plan störtade i Pentagon finns den naturligtvis hur många ögonvittnen som helst. Och den fråga som omedelbart infinner sig är: Varför skulle myndigheterna hävda att ett plan störtat i Pentagon om inget plan gjort det? Jag menar, även om det var en konspiration och Bush-regeringen eller centralbanken låg bakom attackerna 11 september, varför ljuga om något som alla kan se är en lögn. Om nu explosionen hade en annan anledning än ett plan så hade man väl sagt att det var en bilbomb till exempel. Det är så dumt att även om det inte fanns vittnen eller vrakspillror skulle det falla på sin egen orimlighet.

Ibland använder sig filmen av citat från människor som delar dess världsbild. Ovannämnda Louis McFadden är en av dem. Före detta MI5-agenten David Shayler är en annan. Det är här det blir så intressant, och emellanåt komiskt. Filmens åsikt är att en handfull bankmän styr världens öden och det är dessa bankmän, tillsammans med "criminal elements within the US government", ligger bakom krigen och förtrycket. Det ligger väldigt nära den urgamla antisemitiska uppfattningen om en konspiration av judiska bankirer som orsaken till en stor del av världens problem. Så när Zeitgeist också innehöll så mycket tal och skrifter av McFadden, som var Hitler-vänlig antisemit började jag misstänka att Zeitgeist var en nynazistisk propagandafilm. Men mot slutet så pratade den om Hitler och Förintelsen som ett led i komplotten mot mänskligheten, så nazistisk var inte filmens agenda, även om den för vidare deras propaganda.

Shayler, som får prata en hel del i filmen, är numera mest känd för att han gått ut i brittisk massmedia och sagt att han är en reinkarnation av Jesus. Med tanke på att Zeitgeist tidigt förklarar att Jesus inte fanns är det onekligen lite förbryllande att man använder "Jesus" själv som ett vittne till den stora konspirationen.

Det är svårt att veta hur man egentligen ska förhålla sig till Zeitgeist. En film som befinner sig så långt från verkligheten att den ibland blir komiskt. Men i själva verket är det inte roligt, bara irriterande. För Zeitgeist är populär och vinner priser och har setts av miljoner människor världen över. Men tanke på alla verkliga övergrepp och förtryck som sker dagligen och med tanke på alla verkliga konspirationer, såsom Watergate, Iran/Contras, USA:s inblandning i statskupper i Sydamerika och Frankrikes inblandning i afrikanska krig och kupper, kan man fundera på varför man måste hitta på egna konspirationer.

Zeitgeists uttalade syfte är att avslöja myterna och säga sanningen. Men den gör precis tvärtom. Det skapar en egen myt, och precis som andra myter och religiösa system så anpassar den verkligheten för att den inte ska störa myten och illusionen. Och den är inte ens särskilt unik, den följer väl upptrampade spår. På sätt och vis kunde därför den första delen av Zeitgeist, om hur kristendomen bara bygger på tidigare myter, ses som en metafilm, eftersom den konspirationsmyt Zeitgeist tror på också är ett hopkok av gamla myter.

Filmens anhängare brukar säga att det är viktigt att få nya perspektiv och att börja tänka kritiskt. Jag är helt med på det, men jag förstår inte vad Zeitgeist har med det att göra. Det inte är så stor skillnad på Zeitgeist och den elit av bankirer och politiker den anklagar. Zeitgeist ljuger publiken rätt upp i ansiktet och ägnar sig åt fear mongering och mytbildning på exakt samma sätt. Sen byter den ton mot slutet och blir en new age inspirerad hyllning till kärleken, komplett med bilder på John Lennon och Mahatma Gandhi , som ska befria oss, när vi väl gör revolution. Ja, eller hur!

------------------------------------------------------------

För den som vill läsa om Första världskriget kan jag bland annat rekommendera The First World War av Hew Strachan.

För den som vill läsa om David Shayler som Jesus finns exempelvis en artikel i Daily Mail och Channel 4 på nätet.

Röstsiffrorna från US Congress finns förstås i deras arkiv, men återges också på nätet, exempelvis här

För siffror över USA:s försvarsbudget klicka exempelvis här

Ubåtar och patriarkatet

Något som förenar dem som debatterar Nato är rädslan för Ryssland. Nato-förespråkarna säger att Ryssland (och tidigare Sovjet) är ett hot mot oss och vi bör gå med i Nato för att bli säkrare. Nato-motståndarna hävdar att genom att gå med i Nato så kommer vi reta upp Ryssland och göra oss mer utsatta.

Samma tankar har hörts i kommentarerna till förra veckans militära insats i Stockholms skärgård och jakten på en eventuell ubåt. Göran Greider sa i P1 att å ena sidan vet vi inte varifrån den eventuella ubåten kommer, å andra sidan är det uppenbart att vårt närmande till Nato provocerat Ryssland och om ubåten är rysk så har vi bara oss själva att skylla. Han menade också att svenska folket är helt ovetande om Sveriges nära samarbete med Nato. Det må så vara, och Sverige och Nato har alltid haft ett nära samarbete, men vi har haft en prekär relation till Ryssland betydligt längre än så. Huruvida Sverige är med i Nato eller inte är naturligtvis inte den enda anledning till att Ryssland spionerar på oss, och kränker vårt luftrum. Det är inget som skulle upphöra även om Sverige gick ut offentligt och sa att vi aldrig mer kommer samarbeta med Nato. Det är för övrigt inte heller ett fullgott skäl. Ryssland pratar alltid om hur de känner sig hotade och "inringade" av väst, men det är tämligen absurt. Dels för att det bara är en liten procent av Rysslands gränser som vetter mot väst och dels för att Ryssland är en kärnvapenmakt som inte är hotat militärt.

Ett annat exempel är ett debattinlägg från F! i Expressen. Där skriver Gudrun Schyman och Veronica Svärd bland annat "Det är helt väntat att Ryssland reagerar inför att Sverige låter Nato flytta fram positionerna mot Rysslands gräns. Det är en konsekvens av svensk försvarspolitik." Nu gränsar i och för sig inte Sverige mot Ryssland, men även om det gjorde det så är det väl trots allt irrelevant? Ska vi låta vår utrikes- och säkerhetspolitik styras av vad som behagar Moskva?

De skriver också att "Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen." Det må så vara, men det beror på hur pass ömsesidig nedrustningen är. Andra världskriget hade kanske undvikits om inte Tyskland rustat upp medan andra länder rustat ner efter Första världskriget. En anledning till att Sverige ansåg sig tvunget att tillåta transporter av tyska soldater på svenska järnvägar var att vårt försvar inte hade någon avskräckande verkan på tyskarna.

I en uppföljande artikel skriver Schyman och Svärd att "Det vi hittills vet är att det inte finns några bevis för någon militär aktivitet överhuvudtaget. Ingen u-båt, ingen nationalitet." men de vet knappast vad den svenska marinen kommit fram till under sitt underrättelsearbete. Men oavsett så borde det vara irrelevant för F!, de vill ju avskaffa försvaret oavsett hur omvärlden ser ut, och oavsett om det finns ett konkret hot mot Sverige eller inte.

Schyman och Svärd skriver också "Enligt vår analys är våldet alltid ett uttryck för makt och kontroll. Det finns i alla våra relationer, från de mest intima till de internationella. Maskuliniteten och den patriarkala dominansen förkroppsligad i våldshandlingar finns på alla nivåer i samhället. I de nära och intima relationerna, i våldet på gatan, män mot män, i polisens våldsmonopol och i det yttersta maktinstrumentet det militära våldet." Den analysen känns bristfällig. Våld kan också vara ett uttryck för frustration, vrede eller sorg. Våld kan vara självförsvar, ren självbevarelsedrift. (Det kan väl inte vara så att Schyman och Svärd förespråkar att den som håller på att bli våldtagen inte ska försvara sig utan istället inleda en dialog med sina angripare?) Våld kan också vara riktat mot den egna personen. Därtill, jag håller med att våld kan återfinnas "i alla våra relationer", även de "mest intima" men också mellan kvinnor, och från kvinnor mot män. Våld är inte uteslutande något patriarkalt, det är en ofrånkomlig del av livet. Nästan alla andra djur, och även växter, använder sig av våld, och det finns ingen anledning att tro att våldet skulle försvinna även om alla länder styrdes av F!. Deras analys bygger inte på verkliga förhållanden utan på ett ideologiskt önsketänkande.

Modern litteraturkritik

I augusti i år så blev det viss uppståndelse när Ira Glass, en amerikansk radioproducent och programledare, twittrade om Shakespeare. Han skrev nämligen (efter att ha sett en föreställning av King Lear): "Shakespeare: not good. No stakes, not relatable. I think I'm realising: Shakespeare sucks." Han menade inte riktigt det, "Shakespeare don't suck." har han senare förtydligat, men det spelar ingen roll för det är ändå ett uttryck för ett typiskt förhållande till konst, om det så är böcker eller filmer eller något annat, att huruvida det är bra eller inte handlar om ifall man kan känna igen sig eller inte, och om man inte kan det så är författaren/upphovspersonen värdelös. På sätt och vis blir det i en hårdragen version så att sådant som språk, idévärld, konstruktion och humor inte spelar någon roll; om det inte handlar om mig så är det dåligt.

I en recension i Aftonbladet härom veckan skrev Lidija Praizovic om en nyutgåva av Charles Baudelaires diktsamling Det ondas blommor och hon är inne på ett liknande spår som Glass. Hon menar att Baudelaire "slutat tala till min generation och vår samtid." Hon görs sig alltså till talesperson för inte bara en generation utan en hel samtid, vilket känns narcissistiskt i överkant, och naturligtvis har hon inte en aning om huruvida hennes jämnåriga känner att Baudelaire talar till dem eller inte. Världen är större än en recensent. Hon menar också att "Baudelaire är inskränkt och intetsägande, absolut inte (som han själv tror) subversiv och farlig." Det är en besynnerlig formulering eftersom Baudelaire inte tror att han är subversiv och farlig idag, om han trodde det så var det för över 150 år sedan, när dikterna publicerades. Med tanke på att dikterna blev hårt kritiserade och i vissa fall förbjudna då, och Baudelaire dömd till böter, så hade han all anledning att själv tro att han var "subversiv och farlig" oavsett om hur de framstår idag.

Men det är följande stycke som är det mest fascinerande i recensionen: "Min aversion mot Baudelaire förstärks ytterligare när jag i slutet av boken läser några biografiska data om honom: Baudelaire var en vit västerländsk heterosexuell man från den övre medelklassen." Trodde hon först att Baudelaire var en svart, lesbisk kvinna? Men bortsett från det, känner Praizovic samma aversion mot alla vita, västerländska heterosexuella män? Om inte, varför är det just ett problem med Baudelaire? En annan fråga är i fall hon, om hon recenserat en diktsamling av Adonis, hade skrivit meningen "Min aversion mot Adonis förstärks ytterligare när jag i slutet av boken läser några biografiska data om honom: Adonis var en arabisk, heterosexuell man."

Förmodligen uppskattar inte Praizovic att en annan vit västerländsk heterosexuell man, Patrick Modiano, förra veckan fick Nobelpriset i litteratur. En upprörd artikel i The Guardian menade att det var skandal att Philip Roth inte fick priset. Varför då? Bara en i taget kan få priset, och Roth kan fortfarande få det. Trots alla artiklar som skrivs på det temat så är det aldrig någon skandal att någon inte får Nobelpriset. 

Om löften och svar

En gång när jag var i tjugoårsåldern så läste jag en uppsats som avslutades med orden "Det viktiga är trots allt inte att ge svaren, det viktiga är att ställa frågorna." och jag tyckte att det var så genialt. Jag fortsatte länge att tycka det, men sen en dag insåg jag att det inte alls är genialt utan att göra det lätt för sig. Att ställa en fråga kräver varken kunskap, ambition eller mål.

"Varför dör så många barn innan de fyllt fem år?" (Omkring 18000 om dagen globalt sett.)

Så, jag ställde en fråga. Now what? Om alla bara gick runt och ställde frågor skulle inget hända, det är bara när vi försöker ge svar som det finns en poäng med frågorna.

Valrörelsen har gjort det tydligt igen, då många hävdar att det är viktigt med partier som FI att de lyfter frågor. Men för att förändra måste de också ha realistiska lösningar. En taleskvinna för FI fick i en intervju frågan hur de hade tänkt finansiera sina förslag och hon svarade att det hade de verkligen inte räknat på eftersom de var idealister. Tänk om alla partier körde den linjen.

Det finns en viktig skillnad mellan att ha åsikter och att ha en politik. SD till exempel har många åsikter men de har ingen politik. Men att ha åsikter är till intet förpliktigande, det kan man ha utan att det får konsekvenser eller att man behöver ta ansvar. Det är politik som är det svåra. Miljöpartiets Åsa Romson fick frågan hur många flygplatser runt om i landet MP hoppas kunna lägga ner och hon vred sig som en mask i sin ovilja att besvara frågan, eftersom ett svar skulle betyda att hennes åsikt att flyg och flygplatser är något dumt plötsligt skulle konkretiseras genom de politiska effekterna av att förverkliga sin åsikt. Politik innebär att balansera det positiva med det negativa (eftersom i princip alla beslut kostar något, innebär en kompromiss), men en åsikt behöver inte balanseras utan är okomplicerad och enkel.

Eftersom politik handlar om kompromisser, särskilt i en demokrati, så är det egentligen oansvarigt av politiker att lova saker innan ett val, eftersom de omöjligt kan veta om de kommer ha möjlighet att genomdriva sina löften. De kan önska sig saker, men inte lova. Men de måste lova saker för det är vad journalisterna och medborgarna kräver, det är ett ömsesidigt dubbelspel. Men så har de flesta också en orealistisk bild av vad politiker kan åstadkomma, oavsett om de är USA:s president eller kommunpolitiker i Hudiksvall.

Imorgon är äntligen valdagen men jag har inte bestämt mig än. Det lutar åt vänster men det är inte garanterat. Förhoppningsvis blir allt glasklart i röstbåset.

Videodöden

Jag är uppväxt med videobutiker, och på 1980-talet besökte jag de som fanns i Farsta så ofta att jag kände till deras sortiment bättre än de anställda. Vi hade inte någon videobandspelare hemma så inledningsvis fick videofilmen kompletteras med en moviebox, eller så fick jag titta på film hemma hos någon kompis. Men nu finns ingen av Farstas videobutiker kvar. (Om ingen ny öppnats senaste åren. Det var länge sedan jag var där.) Och det är inte bara i en förort som Farsta som butikerna försvinner.

Den bästa videobutiken i centrala Stockholm, Casablanca på Sveavägen, stängde ner för gott i våras. Förra veckan sålde No1 video på Götgatan ut sina filmer och kastade in handduken, den enda butiken som kunde konkurrera med Casablanca i fråga om utbud.

Anledningen är att folk sitter hemma och tittar på streamad film istället för att gå till en butik och hyra filmen eller tv-serien. Netflix, Filmnet, HBO och andra tjänster har underminerat de fysiska butikerna. Det vore väl inte hela världen om det inte var så att även en liten privatdriven butik i en källare i Farsta hade ett betydligt bredare utbud än alla de där streaming-tjänsterna tillsammans. Därtill var filmbutikens utbud tämligen beständigt, det var inte någon risk att den film man ville hyra hade försvunnit från hyllorna för att rättigheterna hade gått ut. Utbudet av streamad film i Sverige är än så länge undermåligt, och marknaden svårnavigerad. Inte ens alla nya filmer, nyss visade på biograf, finns att få tag på. Förr kunde man säga om en biofilm "Äsch, jag ser den när den kommer på video istället." Nu är det inte säkert att det är ett alternativ. Videon var ett stort problem för biograferna, men inte nödvändigtvis för distributörerna som kunde använda bion som en marknadsföringskanal för den kommande videoreleasen. Men hur ska de göra nu?

Det finns videobutiker kvar, exempelvis kedjorna Buylando och Hemmakväll. Men de har också problem, och stänger ner butiker. I en intervju sa nyligen en företrädare för Hemmakväll att de skulle satsa på "lyxgodis" för att klara ekonomin. Det känns inte precis betryggande, och det kommer förmodligen en punkt då de bestämmer sig för att avveckla filmutbudet och blir en renodlad godisaffär. Den lilla videobutik närmast mig liknar främst en Pressbyrå som också råkar ha en osorterad samling filmer längst in.

Det skifte som sker nu, och som pågått en tid, i sättet vi ser film, och sättet film sprids, påverkar stadsbilden, filmdistributionen och filmproduktionen, och än så länge har situationen mest blivit sämre. Det, i kombination med SF:s monopolliknande ställning på biografsidan, gör att det inte alltid är så lätt att vara cineast i Sverige.

Åkesson valtalar

Semestern är över, snart är det val och bloggen är vaken igen. Vakna är också partiledarna som antingen håller tal eller blir utfrågade i TV, radio och tidningar. Det finns mycket att säga om det, men nu nöjer jag mig med ett tal häromsistens i Sölvesborg där Jimmie Åkesson förklarade att det största globala hotet mot fred, demokrati och mänskliga rättigheter är "islamismen" men han sa också trösterikt att "Vi är fler, vi är starkare och mer övertygade än ni tror." Det låter ju fint men det stämmer knappast. "Islamism" är i sig inget hot, det är en liten del av den som är problemet, de rörelser som de osannolikt brutala IS som skryter på internet om sina halshuggningar, massakrer och kidnappningar. IS är en folkmordsrörelse. Men det är inte ett problem för världsfreden utan en existentiell kamp i Mellanöstern, och som främst drabbar andra muslimer (vid sidan av de kristna som fördrivits i Irak och Syrien). Situationen är illa nog men det blir inte bättre av Åkessons skrämselpropaganda, eller hans uppfattning att det tydligen är värre när kristna dödas än muslimer.

Men det här med att "Vi är fler, starkare och mer övertygade än ni tror." Mer övertygade? Det finns knappast några som är mer övertygade om sig själva och sin styrka än IS, det är en del av problemet. För många av dem är döden inte ett problem eller något att frukta, utan snarare något de välkomnar. Därför är de så framgångsrika på slagfältet. Men Åkesson välkomnar knappast döden eller är villig att spänna på sig sprängmedel och offra sitt liv för Sverigedemokraterna. För det är den typ av övertygelse IS handlar om.

Fast mest handlade förstås talet om invandringen, och SDs syn på den är välkänd, så jag vill bara notera ett retoriskt grepp. Åkesson använde upprepade gånger frasen "Vad får det för betydelse för" följt av exempelvis "skolan", "samhället", "staden", "arbetsmarknaden" och så vidare. Han gav dock inga svar utan praktiskt nog så fick åskådarna själva föreställa sig hur hemskt det skulle bli utan att Åkesson själv behövde ta ansvar för det. Han lyfte ju bara frågan.

Åkesson påstod mot slutet att vi aldrig (sedan 1200-talet räknat) vara så otrygga i våra hem som nu. Hur tänker han då? Hur vet han hur trygga våra hem var 1368 eller 1895? Eller ens i mitten av 1960-talet? Han påstod också att bostadsinbrotten är ett stort problem och att de ökar. Enligt brottsstatistiken är det dock tvärtom. "Under 2013 anmäldes omkring 21 000 bostadsinbrott – en minskning med en procent jämfört med året innan. En procent av hushållen uppger att de utsatts för bostadsinbrott under det senaste året." enligt BRÅ. Det är tråkigt för de som drabbas men 1% är en ganska liten siffra trots allt. Samhället har större problem.

I princip allt Åkesson sa är lätt att invända mot, principiellt eller statistiskt, men det får räcka så här för dagens inlägg.

System 1 och det offentliga rummet

Att människor skriver korkade och/eller anstötliga saker på bloggar, i statusuppdateringar, på Twitter och så vidare sker regelmässigt nu för tiden. (Kurdo Baksi var ivrig att påpeka att han faktiskt plockat bort den tweet där han några dagar tidigare kallade riksdagsledamoten Hanif Bali för "Moderaternas nye Jackie Arklöv"). Vad jag tycker är intressant med vad som sker är att folk säger offentligt sådant de tidigare bara sa hemma vid matbordet eller i sovrummet, och att det per automatik leder till ett mer provocerande och ogenomtänkt debattklimat. Vad som också är intressant är att det är en exemplifiering på det som exempelvis Daniel Kahneman skriver om i Thinking, Fast and Slow, att vi har två system, smidigt kallat system 1 och 2, som styr vårt agerande. System 1 är det spontana, utan eftertanke, och system 2 är eftertanke och precision. (Bland de exempel Kahneman nämner återfinns att system 1 räcker för att köra bil på en otrafikerad väg eller förstå en enkel mening men system 2 krävs för att fickparkera eller bedöma en komplex argumentations relevans.)

Det förklarar varför även de som är vana medieanvändare, i vissa fall till och med ansvariga för ett partis eller företags yttre kommunikation, så ofta gör bort sig. Det är bara system 1 som kommer till tals. Kurdo Baksi tycker knappast att Hanif Bali är jämförbar med en nynazistisk legosoldat och polismördare, men i ett ögonblick av frustration och ilska så fräste han till. Tidigare hade han gjort det i ett slutet sällskap men nu gjorde han det inför alla, och det förevigades. Att han nu plockat bort det är egentligen irrelevant, internet glömmer inte.

Det händer ofta att jag läser en artikel, tycker den är idiotisk, och impulsen är att skriva en kommentar eller något surt på Facebook. Men min policy är att inte göra det, utan att vänta ett tag och sen läsa texten igen. När jag läser den andra gången är den sällan lika upprörande som första gången, det är lätt att övertolka eller missförstå, och bli blind för nyanser. Det är onödigt att bli arg i onödan, särskilt i det offentliga rummet, och bättre att ge system 2 en chans.

Vad som också är problematiskt är förstås den iver med vilken somliga kallar andra för fascister och nazister, enbart för att de inte håller med dem i någon politisk fråga. Det är en trivialisering av nazismen och gör det betydligt svårare att föra en meningsfull diskussion. Man bävar därtill inför tanken att en överlevande från ett koncentrationsläger ska berätta om hur det var under nazismen och får responsen att "Ja, det är väl som att leva med en moderatledd regering."

Konst och strukturer

På en fotoutställning på Moderna Museet i Stockholm nyligen så stod det på en inledande text ungefär att den här fotoutställningen fick besökarna att ifrågasätta sina föreställningar om vad en fotoutställning är. Med tanke på att texten syftade på ett antal fotografier som var upphängda på väggarna i en utställningslokal så var påståendet helt obegripligt. I den mån besökarna hade föreställningar om vad en fotoutställning är så bekräftade den här utställningen dem garanterat, inte något annat.

Jag kom och tänka på det när jag läste Joanna Persmans recension av en ny utställning på Moderna, med konst av George Adéagbo. Hon skriver: "Ett av utställningssyften är att 'utmana och förändra' vårt 'invanda sätt att se världen'. Men sker detta verkligen? Vad är det vi ser som vi inte har sett?"

Jag har inte sett just den utställningen men jag känner igen formuleringarna och sympatiserar med Persmans invändningar. Jag går ofta på museum och konstgallerier och de där orden återkommer ständigt, som ett mantra. Men det är bara klichéer, som om det fanns en app för curatorers texter där de fyller i konstnärens namn och sen kommer det automatiskt en text. Huruvida det finns någon koppling mellan texten och de utställda verken förefaller vara irrelevant. Så känner jag särskilt ofta när jag besöker Fotografiska. (Ibland är det frestande att gå fram till någon i personalen och fråga "De där bilderna som den här texten berättar om, var hänger de?") På ett museum i New York såg jag en sten och en jordplätt* och den "förklarande" texten sa något om att kritisera sexism. Jaha. Det är möjligt att det hos konstnären fanns en uppriktig vilja att kritisera sexism men verket hade lika gärna kunnat var en kritik mot, till exempel, handeln med elfenben. Eller en hyllning till handeln med elfenben för den delen. Verket i sig sa ingenting.

Om man besöker vårutställningarna på exempelvis Konstfack så får man också läsa texter om hur det ena eller andra verket "ifrågasätter den heteronormativa blicken", "får oss att konfrontera våra fördomar", "belyser problematiska strukturer och hierarkier". Det där är fullt legitima och ibland nödvändiga ambitioner, det tråkiga är bara att de inte märks av i själva verken. Jag blir också alltid konfunderad på vilka "vi" och "oss" är. Är det så att konstnären och curatorn själva har de här fördomarna, sitter fast i de här strukturerna, och därför förutsätter att alla andra också är lika inskränkta? (Fredrik Strage skrev i en recension i DN av filmen De dansande andarnas skog att den ställer "våra" fördomar på ända men hur vet Strage vad "vi" har för fördomar? Det kanske bara var hans egna fördomar som skakades om.) Eller tror de att inga utom de själva insett hur de ligger till, och nu vill dela med sig av sina insikter? Sen är det förstås så att provokationen och ifrågasättandet primärt är riktat mot de som aldrig skulle sätta sin fot på ett konstgalleri, och att de som faktiskt ser de här verken troligtvis redan delar konstnärens idéer och uppfattningar. En utställning från en feminist som ifrågasätter att det finns ett patriarkat, det vore genuint provocerande.

Med sin kombination av klichéer och diskrepans mellan text och verk får dessa texter från curatorer och konstnärer ofta ett löjets skimmer över sig. Det som förenar de här exemplen är en osäkerhet, som om konst som inte "ifrågasätter normer" och "tvingar oss att konfrontera våra förutfattade meningar" inte har något värde och inget existensberättigande på museet eller galleriet. Men det är att banalisera konsten, att korrumpera den. Det är uppenbart att man som konstnär inte behöver anstränga sig, man kan göra vad som helst eller fota vad som helst, utan kompetens, konsekvens eller tekniskt kunnande. Det enda som betyder något är att man beskriver det man gjort med de trendigaste orden för att signalera politiskt medvetande och sen är det klart. Att låta verken tala för sig själv är inget alternativ för de säger ofta inget i sig själva, texten blir viktigare än verket. Ett annat exempel är allt prat om tester och märkning av film, vilket är ett uttryck för en vilja och ett behov av att kontrollera konsten, där ett "korrekt" budskap är det viktigaste.

De som invänder mot det här får ofta höra att de "är rädda för förändring" eller "vägrar att se de förtryckande strukturerna". Men det där är inte argument, det är retoriska grepp för att slippa diskussionen. De verkar inte heller medvetna om att den syn på konst som allt detta är exempel på också är en förtryckande struktur. Och konsten som den genererar blir lätt patetisk, ersatz-konst vars primära syfte inte är att förändra världen utan att få konstnären, museet och betraktaren att känna sig duktiga och medvetna, omedvetna om att de sitter fast i klichéer. Naturligtvis är det inte alltid så här, det handlar mer om en stark tendens, och vill man göra ett verk som kritiserar samhällsproblem så är det förstås bra, men en skicklig konstnär gör verk som talar för sig själva och som är mer komplexa än en tweet eller en A-märkning.

---------------------------------
En gång i tiden hette det intendent, sen kurator, nu är det curator som gäller. Också det ett tecken på ängsligheten och trendkänsligheten i konstvärlden.

*Ursprungligen skrev jag "sten" istället för "jordplätt" men det var fel. Hade det varit en sten i kombination med glasskivan hade det i och för sig blivit en symbolik, om att krossa glastaket.

Tillgång, aura och avstånd

När jag växte upp så var jag musikintresserad, och ständigt på jakt efter skivor. Då fanns inte Internet i sin nuvarande form utan jag besökte kontinuerligt skivbörser och butiker (iklusive den mytomspunna Bengans i Göteborg). Området runt Dean Street i London var än mer legendariskt som ett ställe att hitta musik på. Ett av mina bästa barndomsminnen är när jag köpte Pet Shop Boys LP Actually i en skivbutik i en förort till Stockholm, och skivhandlaren tog ut skivan ur fodralet och höll upp den mot ljuset för att se om den var repig eller bucklig. Idag när det mesta finns på Spotify, och andra besläktade tjänster, har den där mystiken nästan helt försvunnit. När allt finns tillgängligt blir värdet på det mindre, oavsett vad det gäller. Inte nödvändigtvis värdet i kronor, men det mer esoteriska värdet, något liknande den aura som Walter Benjamin pratade om, och som han menade försvann med den "tekniska reproduktionens tidsålder". Den digitala spridningens tidsålder tycks mig som en större förändring än den som Benjamin diskuterade 1936. (Benjamins text påminner om att han är influerad av Charles Baudelaire, jämför exempelvis dennes Den moderna publiken och fotografin från 1859.)

Det har länge, långt före internet, varit populärt att köpa reproduktioner av konstverk och hänga upp i sitt hem, oftast reproducerat så att det är uppenbart att det är just en reproduktion, exempelvis med en museumlogga på framsidan. Idag kan man köpa print-on-demand versioner av kända målningar, i samma storlek som originalverket, och utan några synliga tecken (för en amatör) på att det är en kopia. Det är inget för mig, det känns förljuget, kanske rent av vulgärt. Jag köpte en reproduktion av en av Sidney Nolans tavlor med Ned Kelly-motiv för 13 år sedan i Melbourne men jag har fortfarande inte hängt upp den.

Det handlar inte bara om original eller autenticitet utan också om historia, den specifika historien rörande en plats, en person, en inrättning, eller ett föremål. Om känslan att vara i ett hus som är 1000 år gammalt, eller att känna att en tillhör en tradition som går tillbaka hundratals år, som när jag på examensdagen i St Andrews (där jag disputerat) slogs på huvudet med samma tygbit som slagits i huvudet på doktorander i hundratals år. Det är skillnad mellan att dricka ett öl från ett mikrobryggeri som öppnade förra månaden och att dricka ett öl som munkar började brygga 1240 (som belgiska Leffe). Inte för att den ena nödvändigtvis är godare än den andra, bara att det är en annan sak. Det är populärt att förespråka det nya, att bryta med traditioner, att fnysa åt det gamla, men det är inget som bör göras generellt utan, som jag skrev i ett tidigare inlägg om rasism, något som helst görs från fall till fall. Historia och traditioner tillhör de centrala saker som gör oss till dem vi är, precis som vår personlighet i stor utsträckning bygger på de minnen vi har.

Många har inte råd eller möjlighet att handla på något annat sätt än på nätet. Att handla i en fysisk butik kanske rent av är en klassfråga, eller i alla fall en fråga om inkomstklyftor (vilket inte är samma sak). Det är trots allt oftast billigare att handla på nätet och mycket finns bara att få tag där. Men det är också så att många, kanske de flesta, näthandlar av bekvämlighetsskäl och av girighetsskäl. Istället för att köpa en bok i den fysiska bokhandeln kan en köpa två böcker i nätbokhandeln. Men hur mycket är det värt? Kanske tillfredsställelsen av att köpa bara en bok i butiken överväger fördelarna med nätinköpet. Jag har många fina minnen av bokinköp i fysiska butiker, inte minst ett besök på Elliot Bay Book Company i Seattle där jag köpte Willa Cathers Death Comes for the Archbishop, och själva minnet är en del av mig, precis som minnet av att köpa Actually. Det är ett mervärde utöver läs- och lysningsupplevelsen som inte Spotify kan ge. Det är också tillfredsställande att jag genom mitt besök hjälpt till att bevara butiken, att hålla den traditionen levande, och det kvarteret mer levande också. Inte för mig kanske, jag bor inte i Seattle, men för de som faktiskt bor där. Många boklådor och skivaffärer stänger på grund av konkurrensen från nätaffärer men om vi vill ha en levande stadsmiljö, som inte enbart består av multinationella kedjor och outlets, så måste vi handla där, på plats. De som bara handlar på nätet har frånskrivit sig rätten att klaga när stadsbilden utarmas. Det är så ironiskt när folk blir upprörda, exempelvis över att gamla fina singelbiografer läggs ner, men inte reflekterar över att det är deras eget fel eftersom de inte går dit.

Det visar sig att LP-skivan, vars död många förutspådde, är seglivad och på senare tid blivit än mer populär, och det är inte konstigt, det är skillnad på att lyssna på Spotify och att spela upp en LP-skiva, och på sina håll så lever och frodas små och självständiga bokaffärer. Och Spotify är en underbar produkt (eller kanske snarare tjänst), jag skulle inte vilja vara utan den. Men för den som bryr sig om mer än den flyktiga tillfredsställelsen, och som också bryr sig om maktfullkomligheten och arbetsvillkoren på stora nätbutiker som Amazon, så finns det all anledning att tänka över hur, var och vad man handlar. Ibland är en bok i hande(l)n bättre än tio på nätet.

Nätreklam

Oavsett vilken webbplats jag besöker, oavsett om den är svensk eller utländsk, så är den vanligast förekommande reklamen för något diffust militärt där rubriken kan vara exempelvis så här: "Ryssland hotar Sverige. 3000 soldater på finska gränsen. Varför sker detta just nu?" och en uppmaning att klicka på den bifogade länken. Jag har länge undrat vad det där är för något. Vilka är det som ligger bakom den sidan, och är den genuin eller är det någon form av spam? Men framförallt undrar jag hur annonsering på nätet går till. Det kan inte vara riktade annonser just till mig baserat på mina intressen och nätvanor, i så fall borde annonserna handla om film, eller i alla fall kultur, inte krig och militära nyheter. Enda kopplingen mellan mig och annonsen är att den är svensk. Men det måste kosta mycket pengar att ha en sådan ständig närvaro på allsköns webbplatser, eller fungerar det på ett annat sätt? Det är förstås inte så att den här militärsidan köpt annonsplats hos exempelvis The Guardian (där annonsen kan ses) utan det måste vara ett mellanled, kanske Google, men hur går det till i praktiken? Så många frågor, och betydligt mer intressanta än "Varför sker detta just nu?"

Om skolavslutningar, chokladbollar och traditioner

En vän hamnade nyligen i en tidstypisk diskussion på Facebook. Någon hade skrivit en upprörd kommentar om att man nu för tiden minsann inte fick göra och säga vad man ville, till exempel "negerboll". Min vän påpekade att det finns en anledning till det, att "neger" är ett ord som, tack vare sin historia, är laddat och nedsättande, men fick svaret att de svenskar som använder det "inte menar något illa, det är bara en tradition".

Det finns mycket att säga om det, exempelvis det patetiska i att trotsigt kräva sin rätt att få säga "negerboll", och att man tycker att det föreligger ett hot mot "svenska traditioner", såsom julfirande i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatågen, hissa den svenska flaggan och annat, och att man tycker att nu får det vara nog. Å ena sidan är den där känslan inte helt ogrundad, det finns en ibland ansträngd och besynnerlig ängslighet i vissa sammanhang om hur man ska förhålla sig till. Ett kanske extremt exempel var en diskussion på P1 i höstas om huruvida man får tycka om reggae-musik fast man är vit. Å andra sidan är den trotsiga reaktionen totalt missriktad. Att säga "chokladboll" istället för "negerboll" handlar ju inte om att tillfredsställa kolumnister eller akademiker utan att visa att man förstår att de som har svart hudfärg på goda grunder kan ta illa vid sig av ordet "negerboll". Det handlar bara om att visa respekt och det är inte konstigare än att man inte accepterar att barn kallar varandra "hora" i skolan. Att tycka att det är ett samhällsproblem att man inte får säga "negerboll" tyder på att man har egensinniga uppfattningar om vad som är viktigt och att det kan leda till en bitvis hetsig debatt är ett tecken på det infekterade samhällsklimatet.

Att ha skolavslutningar i kyrkan är en annan sak och därtill något som varit problematiskt i decennier, inte minst med tanke på judiska barn eller barn till ateister. Det borde vara ett enkelt och uppenbart beslut att hålla avslutning någon annanstans. Särskilt i ett sekulärt land som Sverige.

Att säga att man inte ska ändra på något för att det är en tradition, och att man inte menar något illa med det, är nästan alltid ett dåligt argument. Det kan exempelvis användas som argument för varför man ska få slå sina barn, och användes också som argument i Sverige innan barnaga avskaffades, och hörs fortfarande utomlands. Samhället förändras hela tiden, och därmed människorna, moralen och sedvänjor, och det är inte huruvida något är en tradition som avgör om det bör få finnas kvar, utan vad det har för betydelse och effekter idag. På samma sätt är en tradition eller ett förfarande inte något dumt och förlegat bara för att det är gammalt. Åldern har ingen betydelse i de här frågorna.

En annan fråga är hur man ska förhålla sig till alla de som är ger uttryck för vardagsrasism/sexism/homofobi/allmän dumhet; när man ska säga ifrån och när man ska låta det passera. Men det är en fråga som inte kan besvaras generellt, det måste det enskilda fallet avgöra. Tyvärr är det trots allt så att skulle man säga ifrån varje gång någon gör eller säger något dumt skulle man inte göra så mycket annat än att säga ifrån, nästan oavsett i vilket sällskap man befinner sig.

Mannen på Himmelska fridens torg

En påminnelse om att det idag, 5:e juni, är 25 år sedan den här mannen tog ställning, dagen efter massakern på studenter och andra pro-demokratiska demonstranter inleddes. I Kina kan du inte se den här bilden, och har förmodligen inte ens hört talas om den.

Här är en artikel från New York Times om bakgrunden till händelserna på Himmelska fridens torg och militärens motstridiga känslor inför dem, om de som vägrade delta och om de som sköt ohämmat.

Det är värt att påpeka att i Polen så genomfördes samtidigt, den 4:e juni 1989, det som de kinesiska demonstranterna kämpade för: de första fria demokratiska valen i vad som varit en kommunistisk diktatur.

EU, deckare och bildning

I en artikel förra veckan i Svenska Dagbladet skrev Lotta Lundberg om EU, Tyskland och Sverige. Hon menade att det var en stor skillnad mellan synen på, hela relationen till, EU i de två länderna. Med hennes egna ord:

"Jag tror inte att svensken är genetiskt mer korkad än andra folk. Jag tror att hon är historielös, bortskämd och bekväm. Obildad – låt mig påminna om statsministerns sommarläsning. Var hade världen varit om Churchill hade läst deckardrottningar? Aldrig mer krig, säger man i Tyskland. Snus åt folket, säger svensken."

Jag har själv länge tyckte att svenskarna är ovanligt bortskämda, eller kanske Sverige som nation. Inte minst beroende på att vi inte varit i krig, inte blivit invaderade eller ockuperade i modern tid. Men det där är förstås en svår diskussion, och sanningshalten i påståendet obevisbar. Däremot är det typiskt, om än ovidkommande, att göra sig lustig över att Reinfeldt läser deckare. Det är lite oklart vad Lundberg ser för motsatsförhållanden här. Menar hon att svenskar, till skillnad från tyskar, är obildade och därför har en annan syn på EU, och att Reinfeldt är ett exempel på det? Men vad läser i så fall Angela Merkel? Hon kanske också gillar att slappna av med en deckare? (Det visar sig att Merkel gillar att kolla på deckare på TV och att läsa kokböcker, vilket förmodligen inte heller skulle uppskattas av Lundberg. Fast det kanske vägs upp av att Merkel också tycker om Dostojevskij, även om hon inte har tid att läsa honom nu.) Eller menar Lundberg att det rent generellt är något suspekt med att läsa deckare? Det är en gammal konservativ fördom, ständigt repeterad inte minst på tidningars kultursidor, och är närmast raka motsatsen till den (på sitt sätt också konservativa) "folklighet" som jag skrev om i förra inlägget. Jag har läst deckare i hela mitt liv och har förmodligen lärt mig mer om psykologi och människokännedom från Agatha Christie än från någon annan författare, om nu litteratur måste vara bildande. Men jag läser också till exempel Virginia Woolf, filosofi, Henry James, statsvetenskap, Ivan Turgenjev, moderna Nobelpristagare och haikudikter, det finns absolut ingen motsättning. Det är bara en fix idé att det är något suspekt med deckare och de som läser dem.

Bildning har inget självklart samband med klok och progressiv politik. Det finns förvisso en filosofisk tradition, som kan exemplifieras med Martha Nussbaum, som menar att läsning och bildning gör oss till bättre människor men det är på ett plan otillfredsställande. Man kan vara helt obildad och ändå en framstående individ, medkännande och intelligent, likväl som det går att vara spränglärd men samtidigt en sexistisk idiot. (Motsatsen är också vanlig.)

Därför blir Lundbergs text, om än fint, impressionistiskt, skriven, tramsig och grund. Även om hon själv nog ser sig som bildad och vidsynt.

Apropå statsministern och deckardrottningar. Några dagar före EU-valet så redovisade SvD vad partiledarna läste och en "expert" analyserade sedan deras läsvanor. Om partiledaren läste historiska böcker så menade experten att det tydde på att hen var intresserade av historia. Om de läste deckare så tydde det på att de var intresserade av att läsa deckare. Huruvida den analysen påverkade valutgången är oklart.

Vurmen för vanligt folk

"Vi har valt vanligt folk. Vi tror att de vet mer än proffspolitiker och avdankade journalister om hur vanligt folk har det," sa SD:s partisekreterare Björn Söder om de två personer som de tänker skicka ner till Bryssel. Det må låta fint och folkligt men det är ändå ett besynnerligt resonemang. Det finns till exempel ingen anledning till varför en, säg, busschaufför i Ängelholm skulle veta mer om hur en bonde i Värmland, en IT-konsult i Sundsvall eller en ensamstående mamma i Skärholmen har det. Inte mer än "en avdankad journalist". Det är ju inte så att alla "vanliga" människor har samma behov, samma krav och befinner sig i samma situation.

Dessutom är det oklart vad det hjälper att man vet "hur vanligt folk har det" när det ska röstas om sanktioner mot Ryssland, frihandelsavtal med Korea och stresstester av banker? Som politiker, i alla fall utanför kommunpolitiken, måste man fatta beslut i globala frågor som oftast är oerhört komplicerade. Att veta vad en liter mjölk kostar på ICA har ingen betydelse då.

Det påminner mig om när jag hörde Stefan Jarl hålla ett föredrag för ett antal år sedan där han sa att det aldrig skulle falla honom in att intervjua experter eller universitetsprofessorer i sina dokumentärer, för de är elitistiska och korrumperade. Bara vanligt folk, som visste hur det verkligen låg till, var välkomna. Men det är absurt. Det finns naturligtvis ingen som helst anledning till varför "mannen på gatan" skulle ge en mer korrekt och opartisk analys av exempelvis klimatförändringar än en professor i dynamisk meteorologi.

Men om Björn Söders ord ska tolkas som SD:s nya policy så får man förmoda att proffspolitikern Jimmie Åkesson snart kommer ersättas med "en vanlig människa", någon som vet hur folk har det.

EU-val och rösträtt

Det var EU-val igår och det är svårt att inte bli förbannad på valresultaten i många länder. Mörka krafter är i rörelse och det går inte an att bara sitta och titta på. Jag har länge velat ha en plats där jag skriver på svenska (jag kommunicerar annars mest på engelska) och idag har jag tillräckligt med inspiration, och ilska, för att starta den här bloggen. Vi får se vart den leder. Jag inleder i alla fall med några ord om att rösta.

Valdeltagandet var i många länder lågt, till och med beklämmande lågt. Att inte gå att rösta är för vissa något fin och hedervärt, antingen för att man tycker att alla partier är likadana (vilket dock aldrig är sant) eller för att man bojkottar någonting. Problemet med att inte rösta är naturligtvis att ens röst inte blir hörd, och man blir snarare avfärdad som soffliggare än som någon som revolterar. Ungdomar är dåliga på att rösta, av olika skäl, och följaktligen finns det inga särskilda valtaktiska skäl för partierna att föra en politik som främjar ungdomar. I en krönika i The Guardian om den senaste brittiska budgeten påpekade Jonathan Freedland att finansminister George Osbornes budget var fylld av ekonomiska löften till pensionärer (som röstar i stor utsträckning) på bekostnad av satsningar på ungdomar (som till stor del inte röstar). En annan nackdel med att inte rösta är att man sen inte kan beklaga sig över den politik som förs eftersom man själv inte försökte påverka den när man hade chansen. (I USA är det populärt med tröjor och klistermärken med texten "Don't blame me, I voted for the other guy." vilket som ställningstagande är betydligt mer slagkraftigt än "Don't blame me, I didn't vote.") Naturligtvis är det inte bara valdagen som räknas men den är trots allt en central punkt för politik. Eftersom extremistpartiers väljare är mer benägna att gå och rösta så får de mer mandat och mer inflytande än vad de egentligen har rätt till, deras inflytande blir oproportionerligt.

Sen är jag frusterad över hur massmedia och kommentatorer buntar ihop de många EU-kritiska partierna som om de vore ett och samma, men det är en väldigt stor skillnad mellan exempelvis brittiska UKIP och grekiska nazistpartiet Gyllene gryning. De har närmast ingenting gemensamt. De här partierna är förvisso i de flesta fallen obehagliga men de skiljer sig åt på centrala punkter. Vissa är antisemitiska, andra stödjer Israel, vissa är homofobiska, andra är inte alls det, vissa vill avskaffa all invandring, vissa vill "bara" minska den. Däremot är de flesta islamofobiska, och väldigt många stödjer (och får stöd av) Putin. Det är också problematiskt att kalla alla dessa partier för högerpartier då många har en ekonomisk politik som allmänt brukar klassas som vänster. Den främsta anledningen till att många av de här partierna klassas som högerpartier verkar vara deras hållning när det gäller invandring men kan man inte lika gärna kalla dem vänsterpartier med invandringsfientlig politik då? Kanske inte, men det visar hur förenklat, eller snarare fördummande, det är att hålla fast vid ett binärt höger/vänster-tänkande. Fast att göra det lätt för sig, och sky komplexitet, är ju alltid populärt.

Det var några spontana reflektioner. Fortsättning följer.