Tillgång, aura och avstånd

När jag växte upp så var jag musikintresserad, och ständigt på jakt efter skivor. Då fanns inte Internet i sin nuvarande form utan jag besökte kontinuerligt skivbörser och butiker (iklusive den mytomspunna Bengans i Göteborg). Området runt Dean Street i London var än mer legendariskt som ett ställe att hitta musik på. Ett av mina bästa barndomsminnen är när jag köpte Pet Shop Boys LP Actually i en skivbutik i en förort till Stockholm, och skivhandlaren tog ut skivan ur fodralet och höll upp den mot ljuset för att se om den var repig eller bucklig. Idag när det mesta finns på Spotify, och andra besläktade tjänster, har den där mystiken nästan helt försvunnit. När allt finns tillgängligt blir värdet på det mindre, oavsett vad det gäller. Inte nödvändigtvis värdet i kronor, men det mer esoteriska värdet, något liknande den aura som Walter Benjamin pratade om, och som han menade försvann med den "tekniska reproduktionens tidsålder". Den digitala spridningens tidsålder tycks mig som en större förändring än den som Benjamin diskuterade 1936. (Benjamins text påminner om att han är influerad av Charles Baudelaire, jämför exempelvis dennes Den moderna publiken och fotografin från 1859.)

Det har länge, långt före internet, varit populärt att köpa reproduktioner av konstverk och hänga upp i sitt hem, oftast reproducerat så att det är uppenbart att det är just en reproduktion, exempelvis med en museumlogga på framsidan. Idag kan man köpa print-on-demand versioner av kända målningar, i samma storlek som originalverket, och utan några synliga tecken (för en amatör) på att det är en kopia. Det är inget för mig, det känns förljuget, kanske rent av vulgärt. Jag köpte en reproduktion av en av Sidney Nolans tavlor med Ned Kelly-motiv för 13 år sedan i Melbourne men jag har fortfarande inte hängt upp den.

Det handlar inte bara om original eller autenticitet utan också om historia, den specifika historien rörande en plats, en person, en inrättning, eller ett föremål. Om känslan att vara i ett hus som är 1000 år gammalt, eller att känna att en tillhör en tradition som går tillbaka hundratals år, som när jag på examensdagen i St Andrews (där jag disputerat) slogs på huvudet med samma tygbit som slagits i huvudet på doktorander i hundratals år. Det är skillnad mellan att dricka ett öl från ett mikrobryggeri som öppnade förra månaden och att dricka ett öl som munkar började brygga 1240 (som belgiska Leffe). Inte för att den ena nödvändigtvis är godare än den andra, bara att det är en annan sak. Det är populärt att förespråka det nya, att bryta med traditioner, att fnysa åt det gamla, men det är inget som bör göras generellt utan, som jag skrev i ett tidigare inlägg om rasism, något som helst görs från fall till fall. Historia och traditioner tillhör de centrala saker som gör oss till dem vi är, precis som vår personlighet i stor utsträckning bygger på de minnen vi har.

Många har inte råd eller möjlighet att handla på något annat sätt än på nätet. Att handla i en fysisk butik kanske rent av är en klassfråga, eller i alla fall en fråga om inkomstklyftor (vilket inte är samma sak). Det är trots allt oftast billigare att handla på nätet och mycket finns bara att få tag där. Men det är också så att många, kanske de flesta, näthandlar av bekvämlighetsskäl och av girighetsskäl. Istället för att köpa en bok i den fysiska bokhandeln kan en köpa två böcker i nätbokhandeln. Men hur mycket är det värt? Kanske tillfredsställelsen av att köpa bara en bok i butiken överväger fördelarna med nätinköpet. Jag har många fina minnen av bokinköp i fysiska butiker, inte minst ett besök på Elliot Bay Book Company i Seattle där jag köpte Willa Cathers Death Comes for the Archbishop, och själva minnet är en del av mig, precis som minnet av att köpa Actually. Det är ett mervärde utöver läs- och lysningsupplevelsen som inte Spotify kan ge. Det är också tillfredsställande att jag genom mitt besök hjälpt till att bevara butiken, att hålla den traditionen levande, och det kvarteret mer levande också. Inte för mig kanske, jag bor inte i Seattle, men för de som faktiskt bor där. Många boklådor och skivaffärer stänger på grund av konkurrensen från nätaffärer men om vi vill ha en levande stadsmiljö, som inte enbart består av multinationella kedjor och outlets, så måste vi handla där, på plats. De som bara handlar på nätet har frånskrivit sig rätten att klaga när stadsbilden utarmas. Det är så ironiskt när folk blir upprörda, exempelvis över att gamla fina singelbiografer läggs ner, men inte reflekterar över att det är deras eget fel eftersom de inte går dit.

Det visar sig att LP-skivan, vars död många förutspådde, är seglivad och på senare tid blivit än mer populär, och det är inte konstigt, det är skillnad på att lyssna på Spotify och att spela upp en LP-skiva, och på sina håll så lever och frodas små och självständiga bokaffärer. Och Spotify är en underbar produkt (eller kanske snarare tjänst), jag skulle inte vilja vara utan den. Men för den som bryr sig om mer än den flyktiga tillfredsställelsen, och som också bryr sig om maktfullkomligheten och arbetsvillkoren på stora nätbutiker som Amazon, så finns det all anledning att tänka över hur, var och vad man handlar. Ibland är en bok i hande(l)n bättre än tio på nätet.

Nätreklam

Oavsett vilken webbplats jag besöker, oavsett om den är svensk eller utländsk, så är den vanligast förekommande reklamen för något diffust militärt där rubriken kan vara exempelvis så här: "Ryssland hotar Sverige. 3000 soldater på finska gränsen. Varför sker detta just nu?" och en uppmaning att klicka på den bifogade länken. Jag har länge undrat vad det där är för något. Vilka är det som ligger bakom den sidan, och är den genuin eller är det någon form av spam? Men framförallt undrar jag hur annonsering på nätet går till. Det kan inte vara riktade annonser just till mig baserat på mina intressen och nätvanor, i så fall borde annonserna handla om film, eller i alla fall kultur, inte krig och militära nyheter. Enda kopplingen mellan mig och annonsen är att den är svensk. Men det måste kosta mycket pengar att ha en sådan ständig närvaro på allsköns webbplatser, eller fungerar det på ett annat sätt? Det är förstås inte så att den här militärsidan köpt annonsplats hos exempelvis The Guardian (där annonsen kan ses) utan det måste vara ett mellanled, kanske Google, men hur går det till i praktiken? Så många frågor, och betydligt mer intressanta än "Varför sker detta just nu?"

Om skolavslutningar, chokladbollar och traditioner

En vän hamnade nyligen i en tidstypisk diskussion på Facebook. Någon hade skrivit en upprörd kommentar om att man nu för tiden minsann inte fick göra och säga vad man ville, till exempel "negerboll". Min vän påpekade att det finns en anledning till det, att "neger" är ett ord som, tack vare sin historia, är laddat och nedsättande, men fick svaret att de svenskar som använder det "inte menar något illa, det är bara en tradition".

Det finns mycket att säga om det, exempelvis det patetiska i att trotsigt kräva sin rätt att få säga "negerboll", och att man tycker att det föreligger ett hot mot "svenska traditioner", såsom julfirande i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatågen, hissa den svenska flaggan och annat, och att man tycker att nu får det vara nog. Å ena sidan är den där känslan inte helt ogrundad, det finns en ibland ansträngd och besynnerlig ängslighet i vissa sammanhang om hur man ska förhålla sig till. Ett kanske extremt exempel var en diskussion på P1 i höstas om huruvida man får tycka om reggae-musik fast man är vit. Å andra sidan är den trotsiga reaktionen totalt missriktad. Att säga "chokladboll" istället för "negerboll" handlar ju inte om att tillfredsställa kolumnister eller akademiker utan att visa att man förstår att de som har svart hudfärg på goda grunder kan ta illa vid sig av ordet "negerboll". Det handlar bara om att visa respekt och det är inte konstigare än att man inte accepterar att barn kallar varandra "hora" i skolan. Att tycka att det är ett samhällsproblem att man inte får säga "negerboll" tyder på att man har egensinniga uppfattningar om vad som är viktigt och att det kan leda till en bitvis hetsig debatt är ett tecken på det infekterade samhällsklimatet.

Att ha skolavslutningar i kyrkan är en annan sak och därtill något som varit problematiskt i decennier, inte minst med tanke på judiska barn eller barn till ateister. Det borde vara ett enkelt och uppenbart beslut att hålla avslutning någon annanstans. Särskilt i ett sekulärt land som Sverige.

Att säga att man inte ska ändra på något för att det är en tradition, och att man inte menar något illa med det, är nästan alltid ett dåligt argument. Det kan exempelvis användas som argument för varför man ska få slå sina barn, och användes också som argument i Sverige innan barnaga avskaffades, och hörs fortfarande utomlands. Samhället förändras hela tiden, och därmed människorna, moralen och sedvänjor, och det är inte huruvida något är en tradition som avgör om det bör få finnas kvar, utan vad det har för betydelse och effekter idag. På samma sätt är en tradition eller ett förfarande inte något dumt och förlegat bara för att det är gammalt. Åldern har ingen betydelse i de här frågorna.

En annan fråga är hur man ska förhålla sig till alla de som är ger uttryck för vardagsrasism/sexism/homofobi/allmän dumhet; när man ska säga ifrån och när man ska låta det passera. Men det är en fråga som inte kan besvaras generellt, det måste det enskilda fallet avgöra. Tyvärr är det trots allt så att skulle man säga ifrån varje gång någon gör eller säger något dumt skulle man inte göra så mycket annat än att säga ifrån, nästan oavsett i vilket sällskap man befinner sig.

Mannen på Himmelska fridens torg

En påminnelse om att det idag, 5:e juni, är 25 år sedan den här mannen tog ställning, dagen efter massakern på studenter och andra pro-demokratiska demonstranter inleddes. I Kina kan du inte se den här bilden, och har förmodligen inte ens hört talas om den.

Här är en artikel från New York Times om bakgrunden till händelserna på Himmelska fridens torg och militärens motstridiga känslor inför dem, om de som vägrade delta och om de som sköt ohämmat.

Det är värt att påpeka att i Polen så genomfördes samtidigt, den 4:e juni 1989, det som de kinesiska demonstranterna kämpade för: de första fria demokratiska valen i vad som varit en kommunistisk diktatur.

EU, deckare och bildning

I en artikel förra veckan i Svenska Dagbladet skrev Lotta Lundberg om EU, Tyskland och Sverige. Hon menade att det var en stor skillnad mellan synen på, hela relationen till, EU i de två länderna. Med hennes egna ord:

"Jag tror inte att svensken är genetiskt mer korkad än andra folk. Jag tror att hon är historielös, bortskämd och bekväm. Obildad – låt mig påminna om statsministerns sommarläsning. Var hade världen varit om Churchill hade läst deckardrottningar? Aldrig mer krig, säger man i Tyskland. Snus åt folket, säger svensken."

Jag har själv länge tyckte att svenskarna är ovanligt bortskämda, eller kanske Sverige som nation. Inte minst beroende på att vi inte varit i krig, inte blivit invaderade eller ockuperade i modern tid. Men det där är förstås en svår diskussion, och sanningshalten i påståendet obevisbar. Däremot är det typiskt, om än ovidkommande, att göra sig lustig över att Reinfeldt läser deckare. Det är lite oklart vad Lundberg ser för motsatsförhållanden här. Menar hon att svenskar, till skillnad från tyskar, är obildade och därför har en annan syn på EU, och att Reinfeldt är ett exempel på det? Men vad läser i så fall Angela Merkel? Hon kanske också gillar att slappna av med en deckare? (Det visar sig att Merkel gillar att kolla på deckare på TV och att läsa kokböcker, vilket förmodligen inte heller skulle uppskattas av Lundberg. Fast det kanske vägs upp av att Merkel också tycker om Dostojevskij, även om hon inte har tid att läsa honom nu.) Eller menar Lundberg att det rent generellt är något suspekt med att läsa deckare? Det är en gammal konservativ fördom, ständigt repeterad inte minst på tidningars kultursidor, och är närmast raka motsatsen till den (på sitt sätt också konservativa) "folklighet" som jag skrev om i förra inlägget. Jag har läst deckare i hela mitt liv och har förmodligen lärt mig mer om psykologi och människokännedom från Agatha Christie än från någon annan författare, om nu litteratur måste vara bildande. Men jag läser också till exempel Virginia Woolf, filosofi, Henry James, statsvetenskap, Ivan Turgenjev, moderna Nobelpristagare och haikudikter, det finns absolut ingen motsättning. Det är bara en fix idé att det är något suspekt med deckare och de som läser dem.

Bildning har inget självklart samband med klok och progressiv politik. Det finns förvisso en filosofisk tradition, som kan exemplifieras med Martha Nussbaum, som menar att läsning och bildning gör oss till bättre människor men det är på ett plan otillfredsställande. Man kan vara helt obildad och ändå en framstående individ, medkännande och intelligent, likväl som det går att vara spränglärd men samtidigt en sexistisk idiot. (Motsatsen är också vanlig.)

Därför blir Lundbergs text, om än fint, impressionistiskt, skriven, tramsig och grund. Även om hon själv nog ser sig som bildad och vidsynt.

Apropå statsministern och deckardrottningar. Några dagar före EU-valet så redovisade SvD vad partiledarna läste och en "expert" analyserade sedan deras läsvanor. Om partiledaren läste historiska böcker så menade experten att det tydde på att hen var intresserade av historia. Om de läste deckare så tydde det på att de var intresserade av att läsa deckare. Huruvida den analysen påverkade valutgången är oklart.