Om löften och svar

En gång när jag var i tjugoårsåldern så läste jag en uppsats som avslutades med orden "Det viktiga är trots allt inte att ge svaren, det viktiga är att ställa frågorna." och jag tyckte att det var så genialt. Jag fortsatte länge att tycka det, men sen en dag insåg jag att det inte alls är genialt utan att göra det lätt för sig. Att ställa en fråga kräver varken kunskap, ambition eller mål.

"Varför dör så många barn innan de fyllt fem år?" (Omkring 18000 om dagen globalt sett.)

Så, jag ställde en fråga. Now what? Om alla bara gick runt och ställde frågor skulle inget hända, det är bara när vi försöker ge svar som det finns en poäng med frågorna.

Valrörelsen har gjort det tydligt igen, då många hävdar att det är viktigt med partier som FI att de lyfter frågor. Men för att förändra måste de också ha realistiska lösningar. En taleskvinna för FI fick i en intervju frågan hur de hade tänkt finansiera sina förslag och hon svarade att det hade de verkligen inte räknat på eftersom de var idealister. Tänk om alla partier körde den linjen.

Det finns en viktig skillnad mellan att ha åsikter och att ha en politik. SD till exempel har många åsikter men de har ingen politik. Men att ha åsikter är till intet förpliktigande, det kan man ha utan att det får konsekvenser eller att man behöver ta ansvar. Det är politik som är det svåra. Miljöpartiets Åsa Romson fick frågan hur många flygplatser runt om i landet MP hoppas kunna lägga ner och hon vred sig som en mask i sin ovilja att besvara frågan, eftersom ett svar skulle betyda att hennes åsikt att flyg och flygplatser är något dumt plötsligt skulle konkretiseras genom de politiska effekterna av att förverkliga sin åsikt. Politik innebär att balansera det positiva med det negativa (eftersom i princip alla beslut kostar något, innebär en kompromiss), men en åsikt behöver inte balanseras utan är okomplicerad och enkel.

Eftersom politik handlar om kompromisser, särskilt i en demokrati, så är det egentligen oansvarigt av politiker att lova saker innan ett val, eftersom de omöjligt kan veta om de kommer ha möjlighet att genomdriva sina löften. De kan önska sig saker, men inte lova. Men de måste lova saker för det är vad journalisterna och medborgarna kräver, det är ett ömsesidigt dubbelspel. Men så har de flesta också en orealistisk bild av vad politiker kan åstadkomma, oavsett om de är USA:s president eller kommunpolitiker i Hudiksvall.

Imorgon är äntligen valdagen men jag har inte bestämt mig än. Det lutar åt vänster men det är inte garanterat. Förhoppningsvis blir allt glasklart i röstbåset.

Videodöden

Jag är uppväxt med videobutiker, och på 1980-talet besökte jag de som fanns i Farsta så ofta att jag kände till deras sortiment bättre än de anställda. Vi hade inte någon videobandspelare hemma så inledningsvis fick videofilmen kompletteras med en moviebox, eller så fick jag titta på film hemma hos någon kompis. Men nu finns ingen av Farstas videobutiker kvar. (Om ingen ny öppnats senaste åren. Det var länge sedan jag var där.) Och det är inte bara i en förort som Farsta som butikerna försvinner.

Den bästa videobutiken i centrala Stockholm, Casablanca på Sveavägen, stängde ner för gott i våras. Förra veckan sålde No1 video på Götgatan ut sina filmer och kastade in handduken, den enda butiken som kunde konkurrera med Casablanca i fråga om utbud.

Anledningen är att folk sitter hemma och tittar på streamad film istället för att gå till en butik och hyra filmen eller tv-serien. Netflix, Filmnet, HBO och andra tjänster har underminerat de fysiska butikerna. Det vore väl inte hela världen om det inte var så att även en liten privatdriven butik i en källare i Farsta hade ett betydligt bredare utbud än alla de där streaming-tjänsterna tillsammans. Därtill var filmbutikens utbud tämligen beständigt, det var inte någon risk att den film man ville hyra hade försvunnit från hyllorna för att rättigheterna hade gått ut. Utbudet av streamad film i Sverige är än så länge undermåligt, och marknaden svårnavigerad. Inte ens alla nya filmer, nyss visade på biograf, finns att få tag på. Förr kunde man säga om en biofilm "Äsch, jag ser den när den kommer på video istället." Nu är det inte säkert att det är ett alternativ. Videon var ett stort problem för biograferna, men inte nödvändigtvis för distributörerna som kunde använda bion som en marknadsföringskanal för den kommande videoreleasen. Men hur ska de göra nu?

Det finns videobutiker kvar, exempelvis kedjorna Buylando och Hemmakväll. Men de har också problem, och stänger ner butiker. I en intervju sa nyligen en företrädare för Hemmakväll att de skulle satsa på "lyxgodis" för att klara ekonomin. Det känns inte precis betryggande, och det kommer förmodligen en punkt då de bestämmer sig för att avveckla filmutbudet och blir en renodlad godisaffär. Den lilla videobutik närmast mig liknar främst en Pressbyrå som också råkar ha en osorterad samling filmer längst in.

Det skifte som sker nu, och som pågått en tid, i sättet vi ser film, och sättet film sprids, påverkar stadsbilden, filmdistributionen och filmproduktionen, och än så länge har situationen mest blivit sämre. Det, i kombination med SF:s monopolliknande ställning på biografsidan, gör att det inte alltid är så lätt att vara cineast i Sverige.