System 1 och det offentliga rummet

Att människor skriver korkade och/eller anstötliga saker på bloggar, i statusuppdateringar, på Twitter och så vidare sker regelmässigt nu för tiden. (Kurdo Baksi var ivrig att påpeka att han faktiskt plockat bort den tweet där han några dagar tidigare kallade riksdagsledamoten Hanif Bali för "Moderaternas nye Jackie Arklöv"). Vad jag tycker är intressant med vad som sker är att folk säger offentligt sådant de tidigare bara sa hemma vid matbordet eller i sovrummet, och att det per automatik leder till ett mer provocerande och ogenomtänkt debattklimat. Vad som också är intressant är att det är en exemplifiering på det som exempelvis Daniel Kahneman skriver om i Thinking, Fast and Slow, att vi har två system, smidigt kallat system 1 och 2, som styr vårt agerande. System 1 är det spontana, utan eftertanke, och system 2 är eftertanke och precision. (Bland de exempel Kahneman nämner återfinns att system 1 räcker för att köra bil på en otrafikerad väg eller förstå en enkel mening men system 2 krävs för att fickparkera eller bedöma en komplex argumentations relevans.)

Det förklarar varför även de som är vana medieanvändare, i vissa fall till och med ansvariga för ett partis eller företags yttre kommunikation, så ofta gör bort sig. Det är bara system 1 som kommer till tals. Kurdo Baksi tycker knappast att Hanif Bali är jämförbar med en nynazistisk legosoldat och polismördare, men i ett ögonblick av frustration och ilska så fräste han till. Tidigare hade han gjort det i ett slutet sällskap men nu gjorde han det inför alla, och det förevigades. Att han nu plockat bort det är egentligen irrelevant, internet glömmer inte.

Det händer ofta att jag läser en artikel, tycker den är idiotisk, och impulsen är att skriva en kommentar eller något surt på Facebook. Men min policy är att inte göra det, utan att vänta ett tag och sen läsa texten igen. När jag läser den andra gången är den sällan lika upprörande som första gången, det är lätt att övertolka eller missförstå, och bli blind för nyanser. Det är onödigt att bli arg i onödan, särskilt i det offentliga rummet, och bättre att ge system 2 en chans.

Vad som också är problematiskt är förstås den iver med vilken somliga kallar andra för fascister och nazister, enbart för att de inte håller med dem i någon politisk fråga. Det är en trivialisering av nazismen och gör det betydligt svårare att föra en meningsfull diskussion. Man bävar därtill inför tanken att en överlevande från ett koncentrationsläger ska berätta om hur det var under nazismen och får responsen att "Ja, det är väl som att leva med en moderatledd regering."

Konst och strukturer

På en fotoutställning på Moderna Museet i Stockholm nyligen så stod det på en inledande text ungefär att den här fotoutställningen fick besökarna att ifrågasätta sina föreställningar om vad en fotoutställning är. Med tanke på att texten syftade på ett antal fotografier som var upphängda på väggarna i en utställningslokal så var påståendet helt obegripligt. I den mån besökarna hade föreställningar om vad en fotoutställning är så bekräftade den här utställningen dem garanterat, inte något annat.

Jag kom och tänka på det när jag läste Joanna Persmans recension av en ny utställning på Moderna, med konst av George Adéagbo. Hon skriver: "Ett av utställningssyften är att 'utmana och förändra' vårt 'invanda sätt att se världen'. Men sker detta verkligen? Vad är det vi ser som vi inte har sett?"

Jag har inte sett just den utställningen men jag känner igen formuleringarna och sympatiserar med Persmans invändningar. Jag går ofta på museum och konstgallerier och de där orden återkommer ständigt, som ett mantra. Men det är bara klichéer, som om det fanns en app för curatorers texter där de fyller i konstnärens namn och sen kommer det automatiskt en text. Huruvida det finns någon koppling mellan texten och de utställda verken förefaller vara irrelevant. Så känner jag särskilt ofta när jag besöker Fotografiska. (Ibland är det frestande att gå fram till någon i personalen och fråga "De där bilderna som den här texten berättar om, var hänger de?") På ett museum i New York såg jag en sten och en jordplätt* och den "förklarande" texten sa något om att kritisera sexism. Jaha. Det är möjligt att det hos konstnären fanns en uppriktig vilja att kritisera sexism men verket hade lika gärna kunnat var en kritik mot, till exempel, handeln med elfenben. Eller en hyllning till handeln med elfenben för den delen. Verket i sig sa ingenting.

Om man besöker vårutställningarna på exempelvis Konstfack så får man också läsa texter om hur det ena eller andra verket "ifrågasätter den heteronormativa blicken", "får oss att konfrontera våra fördomar", "belyser problematiska strukturer och hierarkier". Det där är fullt legitima och ibland nödvändiga ambitioner, det tråkiga är bara att de inte märks av i själva verken. Jag blir också alltid konfunderad på vilka "vi" och "oss" är. Är det så att konstnären och curatorn själva har de här fördomarna, sitter fast i de här strukturerna, och därför förutsätter att alla andra också är lika inskränkta? (Fredrik Strage skrev i en recension i DN av filmen De dansande andarnas skog att den ställer "våra" fördomar på ända men hur vet Strage vad "vi" har för fördomar? Det kanske bara var hans egna fördomar som skakades om.) Eller tror de att inga utom de själva insett hur de ligger till, och nu vill dela med sig av sina insikter? Sen är det förstås så att provokationen och ifrågasättandet primärt är riktat mot de som aldrig skulle sätta sin fot på ett konstgalleri, och att de som faktiskt ser de här verken troligtvis redan delar konstnärens idéer och uppfattningar. En utställning från en feminist som ifrågasätter att det finns ett patriarkat, det vore genuint provocerande.

Med sin kombination av klichéer och diskrepans mellan text och verk får dessa texter från curatorer och konstnärer ofta ett löjets skimmer över sig. Det som förenar de här exemplen är en osäkerhet, som om konst som inte "ifrågasätter normer" och "tvingar oss att konfrontera våra förutfattade meningar" inte har något värde och inget existensberättigande på museet eller galleriet. Men det är att banalisera konsten, att korrumpera den. Det är uppenbart att man som konstnär inte behöver anstränga sig, man kan göra vad som helst eller fota vad som helst, utan kompetens, konsekvens eller tekniskt kunnande. Det enda som betyder något är att man beskriver det man gjort med de trendigaste orden för att signalera politiskt medvetande och sen är det klart. Att låta verken tala för sig själv är inget alternativ för de säger ofta inget i sig själva, texten blir viktigare än verket. Ett annat exempel är allt prat om tester och märkning av film, vilket är ett uttryck för en vilja och ett behov av att kontrollera konsten, där ett "korrekt" budskap är det viktigaste.

De som invänder mot det här får ofta höra att de "är rädda för förändring" eller "vägrar att se de förtryckande strukturerna". Men det där är inte argument, det är retoriska grepp för att slippa diskussionen. De verkar inte heller medvetna om att den syn på konst som allt detta är exempel på också är en förtryckande struktur. Och konsten som den genererar blir lätt patetisk, ersatz-konst vars primära syfte inte är att förändra världen utan att få konstnären, museet och betraktaren att känna sig duktiga och medvetna, omedvetna om att de sitter fast i klichéer. Naturligtvis är det inte alltid så här, det handlar mer om en stark tendens, och vill man göra ett verk som kritiserar samhällsproblem så är det förstås bra, men en skicklig konstnär gör verk som talar för sig själva och som är mer komplexa än en tweet eller en A-märkning.

---------------------------------
En gång i tiden hette det intendent, sen kurator, nu är det curator som gäller. Också det ett tecken på ängsligheten och trendkänsligheten i konstvärlden.

*Ursprungligen skrev jag "sten" istället för "jordplätt" men det var fel. Hade det varit en sten i kombination med glasskivan hade det i och för sig blivit en symbolik, om att krossa glastaket.