Ubåtar och patriarkatet

Något som förenar dem som debatterar Nato är rädslan för Ryssland. Nato-förespråkarna säger att Ryssland (och tidigare Sovjet) är ett hot mot oss och vi bör gå med i Nato för att bli säkrare. Nato-motståndarna hävdar att genom att gå med i Nato så kommer vi reta upp Ryssland och göra oss mer utsatta.

Samma tankar har hörts i kommentarerna till förra veckans militära insats i Stockholms skärgård och jakten på en eventuell ubåt. Göran Greider sa i P1 att å ena sidan vet vi inte varifrån den eventuella ubåten kommer, å andra sidan är det uppenbart att vårt närmande till Nato provocerat Ryssland och om ubåten är rysk så har vi bara oss själva att skylla. Han menade också att svenska folket är helt ovetande om Sveriges nära samarbete med Nato. Det må så vara, och Sverige och Nato har alltid haft ett nära samarbete, men vi har haft en prekär relation till Ryssland betydligt längre än så. Huruvida Sverige är med i Nato eller inte är naturligtvis inte den enda anledning till att Ryssland spionerar på oss, och kränker vårt luftrum. Det är inget som skulle upphöra även om Sverige gick ut offentligt och sa att vi aldrig mer kommer samarbeta med Nato. Det är för övrigt inte heller ett fullgott skäl. Ryssland pratar alltid om hur de känner sig hotade och "inringade" av väst, men det är tämligen absurt. Dels för att det bara är en liten procent av Rysslands gränser som vetter mot väst och dels för att Ryssland är en kärnvapenmakt som inte är hotat militärt.

Ett annat exempel är ett debattinlägg från F! i Expressen. Där skriver Gudrun Schyman och Veronica Svärd bland annat "Det är helt väntat att Ryssland reagerar inför att Sverige låter Nato flytta fram positionerna mot Rysslands gräns. Det är en konsekvens av svensk försvarspolitik." Nu gränsar i och för sig inte Sverige mot Ryssland, men även om det gjorde det så är det väl trots allt irrelevant? Ska vi låta vår utrikes- och säkerhetspolitik styras av vad som behagar Moskva?

De skriver också att "Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen." Det må så vara, men det beror på hur pass ömsesidig nedrustningen är. Andra världskriget hade kanske undvikits om inte Tyskland rustat upp medan andra länder rustat ner efter Första världskriget. En anledning till att Sverige ansåg sig tvunget att tillåta transporter av tyska soldater på svenska järnvägar var att vårt försvar inte hade någon avskräckande verkan på tyskarna.

I en uppföljande artikel skriver Schyman och Svärd att "Det vi hittills vet är att det inte finns några bevis för någon militär aktivitet överhuvudtaget. Ingen u-båt, ingen nationalitet." men de vet knappast vad den svenska marinen kommit fram till under sitt underrättelsearbete. Men oavsett så borde det vara irrelevant för F!, de vill ju avskaffa försvaret oavsett hur omvärlden ser ut, och oavsett om det finns ett konkret hot mot Sverige eller inte.

Schyman och Svärd skriver också "Enligt vår analys är våldet alltid ett uttryck för makt och kontroll. Det finns i alla våra relationer, från de mest intima till de internationella. Maskuliniteten och den patriarkala dominansen förkroppsligad i våldshandlingar finns på alla nivåer i samhället. I de nära och intima relationerna, i våldet på gatan, män mot män, i polisens våldsmonopol och i det yttersta maktinstrumentet det militära våldet." Den analysen känns bristfällig. Våld kan också vara ett uttryck för frustration, vrede eller sorg. Våld kan vara självförsvar, ren självbevarelsedrift. (Det kan väl inte vara så att Schyman och Svärd förespråkar att den som håller på att bli våldtagen inte ska försvara sig utan istället inleda en dialog med sina angripare?) Våld kan också vara riktat mot den egna personen. Därtill, jag håller med att våld kan återfinnas "i alla våra relationer", även de "mest intima" men också mellan kvinnor, och från kvinnor mot män. Våld är inte uteslutande något patriarkalt, det är en ofrånkomlig del av livet. Nästan alla andra djur, och även växter, använder sig av våld, och det finns ingen anledning att tro att våldet skulle försvinna även om alla länder styrdes av F!. Deras analys bygger inte på verkliga förhållanden utan på ett ideologiskt önsketänkande.

Modern litteraturkritik

I augusti i år så blev det viss uppståndelse när Ira Glass, en amerikansk radioproducent och programledare, twittrade om Shakespeare. Han skrev nämligen (efter att ha sett en föreställning av King Lear): "Shakespeare: not good. No stakes, not relatable. I think I'm realising: Shakespeare sucks." Han menade inte riktigt det, "Shakespeare don't suck." har han senare förtydligat, men det spelar ingen roll för det är ändå ett uttryck för ett typiskt förhållande till konst, om det så är böcker eller filmer eller något annat, att huruvida det är bra eller inte handlar om ifall man kan känna igen sig eller inte, och om man inte kan det så är författaren/upphovspersonen värdelös. På sätt och vis blir det i en hårdragen version så att sådant som språk, idévärld, konstruktion och humor inte spelar någon roll; om det inte handlar om mig så är det dåligt.

I en recension i Aftonbladet härom veckan skrev Lidija Praizovic om en nyutgåva av Charles Baudelaires diktsamling Det ondas blommor och hon är inne på ett liknande spår som Glass. Hon menar att Baudelaire "slutat tala till min generation och vår samtid." Hon görs sig alltså till talesperson för inte bara en generation utan en hel samtid, vilket känns narcissistiskt i överkant, och naturligtvis har hon inte en aning om huruvida hennes jämnåriga känner att Baudelaire talar till dem eller inte. Världen är större än en recensent. Hon menar också att "Baudelaire är inskränkt och intetsägande, absolut inte (som han själv tror) subversiv och farlig." Det är en besynnerlig formulering eftersom Baudelaire inte tror att han är subversiv och farlig idag, om han trodde det så var det för över 150 år sedan, när dikterna publicerades. Med tanke på att dikterna blev hårt kritiserade och i vissa fall förbjudna då, och Baudelaire dömd till böter, så hade han all anledning att själv tro att han var "subversiv och farlig" oavsett om hur de framstår idag.

Men det är följande stycke som är det mest fascinerande i recensionen: "Min aversion mot Baudelaire förstärks ytterligare när jag i slutet av boken läser några biografiska data om honom: Baudelaire var en vit västerländsk heterosexuell man från den övre medelklassen." Trodde hon först att Baudelaire var en svart, lesbisk kvinna? Men bortsett från det, känner Praizovic samma aversion mot alla vita, västerländska heterosexuella män? Om inte, varför är det just ett problem med Baudelaire? En annan fråga är i fall hon, om hon recenserat en diktsamling av Adonis, hade skrivit meningen "Min aversion mot Adonis förstärks ytterligare när jag i slutet av boken läser några biografiska data om honom: Adonis var en arabisk, heterosexuell man."

Förmodligen uppskattar inte Praizovic att en annan vit västerländsk heterosexuell man, Patrick Modiano, förra veckan fick Nobelpriset i litteratur. En upprörd artikel i The Guardian menade att det var skandal att Philip Roth inte fick priset. Varför då? Bara en i taget kan få priset, och Roth kan fortfarande få det. Trots alla artiklar som skrivs på det temat så är det aldrig någon skandal att någon inte får Nobelpriset.