Att dalta med Stalin

För ett antal år sedan läste jag en artikel i Proletären (tror jag) som handlade om Andra världskriget. I artikeln stod det bland annat att under flera år kämpade Sovjet heroiskt och ensamt mot Tyskland, innan USA behagade blanda sig i. Som historiebeskrivning är det den totala motsatsen mot vad som verkligen hände eftersom Sovjet och Tyskland var allierade fram till 1941 och det land som mer eller mindre ensamt bekämpade Tyskland fram till dess var Storbritannien (andra länder som försökte stå emot den tyska krigsmakten ockuperats snabbt) och därför var artikeln mer intressant för vad den sa om dess författare än vad den sa om verkligheten.

Jag påmindes om det där när jag läste Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet häromdagen om Sovjets roll under Andra världskriget. Här är ett citat. "I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia, och det har man lyckats ganska bra med. Sovjets avgörande krigs­insats är helt mörklagd." Jag har förvisso inte läst allt som skrivits om Andra världskriget men jag kan inte påminna mig några böcker eller artiklar där Sovjet har mörklagts. Exempelvis brukar slaget om Stalingrad lyftas fram som den mest avgörande vändpunkten, och det påpekas ofta att Sovjet var det land som förlorade flest människor under kriget. Finns det några belägg över huvud taget för påståendet att Sovjets avgörande insats skulle vara "helt mörklagd"? Var har den där mörkläggningen i så fall ägt rum och hur? Och vilka är "högern"?

I nästa mening skriver Linderborg "Östfronten framställs som ett krig mellan två diktatorer av samma skrot och korn." som om det vore problematiskt och en del i mörkläggningskampanjen. Men "diktatorer av samma skrot och korn" var ju precis vad Hitler och Stalin var. Brutaliteten, paranoian, totalitarismen och massmördandet hade de båda gemensamt.

"Man vågar dock inte helt dra ­konsekvenserna av den tolkningen, eftersom man då också måste säga att väst­makterna lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler." skriver hon sen. Men varför är det den enda konsekvensen? Det finns ingen logik i det. En mer logisk konsekvens vore väl att Stalin och Hitler allierade sig och det var också vad som hände, formaliserat 1939 i och med Molotov-Ribbentrop-pakten. Det nämner Linderborg inte alls och det är vad som gör hennes artikel så förljugen. (En som var med på 1930-talet var folkmusikern Pete Seeger, som skrev sånger som hyllade Stalin och Hitlers samarbete, inklusive Molotov-Ribbentrop-pakten, och fördömde USAs president Roosevelt som krigsmånglare.)

Det som är mest besynnerligt är kanske att den populärkulturella bilden av Andra världskriget är såsom Linderborg verkar vilja att det ska vara, att det var ett enkelt, svartvitt krig, med de onda nazisterna på ena sidan och de goda på den andra sidan. Men verkligen är inte sådan. Stalin och Hitler var i mångt och mycket lika varandra, kriget mellan Sovjet och Tyskland var en uppgörelse mellan två ofattbart brutala diktaturer. Det är inte en höger mörkläggning att hävda det; det är förnekelsen av det som är en mörkläggning.

I artikel passar Linderborg också på att nämna Ukraina, och ge dem en känga, det brukar Aftonbladets kultursida göra. Men hon nämner förstås inte Holodomor, det vill säga den massvält som drabbade Ukraina från 1932 till 1933 då flera miljoner människor omkom (minst tre miljoner men kanske så många som 10 miljoner) och som var skapad av Stalin, av politiska skäl. Det var trots allt så han arbetade. Några år senare, under "den stora utrensningen" (även kallad "den stora terrorn") 1937-1938, organiserade han avrättningar av uppåt 700 000 människor.

Kort sagt, även om det var Röda armén som befriade Auschwitz så finns det ingen anledning att dalta med Stalin, varken av Sven Wollter eller Åsa Linderborg. Därtill, om nu "högern" varit så framgångsrik i sin "mörkläggning" av historien så skulle man förvänta sig att Stalins och Sovjetunionens brott mot mänskligheten vore lika välkända som nazisternas, men så är det ju inte alls. Jag minns till exempel när jag läste idéhistoria på Stockholms universitet och under ett seminarium (på kandidatnivån) nämnde Gulag. Det var några som visste inte vad det var. Det är ett konkret problem, även om Linderborg kanske inte håller med.

Opinioner och förtroenden

Idag redovisade Svenska Dagbladet Sifos senaste opinionsundersökning. Det hade nästan inte hänt någonting sen förra veckans undersökning, utom att Socialdemokraterna hade gått bakåt från 33,3% till 29,7%. Sifos Toivo Sjörén "förklarade" siffrorna med att säga att det inte varit några politiska utspel senaste veckan.

Men vad är det här för trams egentligen? Om ingenting har hänt i politiken så är det väl ändå ganska onödigt att ens göra en opinionsundersökning och ge den stort mediautrymme. Jag förstår mig faktiskt inte på den opinionsundersökningshysteri så råder i samhället, och kan inte se vilken nytta den tjänar. Naturligtvis behövs det ibland göras undersökningar för att se hur väljarkåren rör sig, men den är trots allt ganska trög, om det inte inträffat något radikalt såsom finanskris, terroristattack eller krig, och kanske även en opinionsundersökning i månaden är onödigt ofta. Nu görs de flera gånger i veckan, och, som sagt, vem tjänar på det utöver opinionsinstituten själva? Dessa ständiga siffror gör förmodligen politikerna än mer ängsliga och därigenom än mer ovilliga att ha visioner, tänka långsiktigt eller rent av ha en egen politik.

Det andra som jag tycker är besynnerligt är hur folk resonerar. Varför har Socialdemokraterna backat med nästan fyra procentenheter när ingenting har hänt? Det kan förstås bero på att det var andra personer som svarade än i föregående undersökning, men förmodligen inte. Så ett antal personer runt om i landet, som för en vecka sedan hade röstat på S, vill nu rösta på V, SD eller kanske M istället. Varför då? Vet de det ens själva? I vilket fall som helst så är det inget som partierna själva har någon glädje av för de vet ju inte vad det var som fick väljarna att ändra sig. Kanske berodde det på om frågan ställdes före eller efter en god middag.

Ofta brukar också frågan "Vilken partiledare har du mest förtroende för?" ställas, eller något snarlikt rörande "förtroende". Det är också något jag har svårt att förstå. Vad betyder det ens, att ha förtroende för en politiker? Att politikern i fråga vet vad hen gör och okorrumperat driver sin politik? I så fall borde en vänsterpartist kunna ha lika mycket (eller lika lite) förtroende för en moderat som en vänsterpartist, och en miljöpartist säga att hen har gott förtroende för en sverigedemokrat. Men så tror jag knappast det fungerar. En miljöpartist skulle knappast nämna en sverigedemokrat bland dem som de har förtroende för. Men när folk säger att de har mest förtroende för X, menar de bara att de delar X:s politiska uppfattning eller vad är det egentligen de säger?

Själv skulle jag inte kunna svara på frågan vem jag har mest förtroende för. Jag är ganska säker på att alla partiledare arbetar med att göra vad de tror är bäst för sitt parti och vad de tror är bäst för Sverige. Huruvida jag delar deras olika uppfattningar om vad som vore bäst för Sverige är ju irrelevant ur den aspekten.