Om skolavslutningar, chokladbollar och traditioner

En vän hamnade nyligen i en tidstypisk diskussion på Facebook. Någon hade skrivit en upprörd kommentar om att man nu för tiden minsann inte fick göra och säga vad man ville, till exempel "negerboll". Min vän påpekade att det finns en anledning till det, att "neger" är ett ord som, tack vare sin historia, är laddat och nedsättande, men fick svaret att de svenskar som använder det "inte menar något illa, det är bara en tradition".

Det finns mycket att säga om det, exempelvis det patetiska i att trotsigt kräva sin rätt att få säga "negerboll", och att man tycker att det föreligger ett hot mot "svenska traditioner", såsom julfirande i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatågen, hissa den svenska flaggan och annat, och att man tycker att nu får det vara nog. Å ena sidan är den där känslan inte helt ogrundad, det finns en ibland ansträngd och besynnerlig ängslighet i vissa sammanhang om hur man ska förhålla sig till. Ett kanske extremt exempel var en diskussion på P1 i höstas om huruvida man får tycka om reggae-musik fast man är vit. Å andra sidan är den trotsiga reaktionen totalt missriktad. Att säga "chokladboll" istället för "negerboll" handlar ju inte om att tillfredsställa kolumnister eller akademiker utan att visa att man förstår att de som har svart hudfärg på goda grunder kan ta illa vid sig av ordet "negerboll". Det handlar bara om att visa respekt och det är inte konstigare än att man inte accepterar att barn kallar varandra "hora" i skolan. Att tycka att det är ett samhällsproblem att man inte får säga "negerboll" tyder på att man har egensinniga uppfattningar om vad som är viktigt och att det kan leda till en bitvis hetsig debatt är ett tecken på det infekterade samhällsklimatet.

Att ha skolavslutningar i kyrkan är en annan sak och därtill något som varit problematiskt i decennier, inte minst med tanke på judiska barn eller barn till ateister. Det borde vara ett enkelt och uppenbart beslut att hålla avslutning någon annanstans. Särskilt i ett sekulärt land som Sverige.

Att säga att man inte ska ändra på något för att det är en tradition, och att man inte menar något illa med det, är nästan alltid ett dåligt argument. Det kan exempelvis användas som argument för varför man ska få slå sina barn, och användes också som argument i Sverige innan barnaga avskaffades, och hörs fortfarande utomlands. Samhället förändras hela tiden, och därmed människorna, moralen och sedvänjor, och det är inte huruvida något är en tradition som avgör om det bör få finnas kvar, utan vad det har för betydelse och effekter idag. På samma sätt är en tradition eller ett förfarande inte något dumt och förlegat bara för att det är gammalt. Åldern har ingen betydelse i de här frågorna.

En annan fråga är hur man ska förhålla sig till alla de som är ger uttryck för vardagsrasism/sexism/homofobi/allmän dumhet; när man ska säga ifrån och när man ska låta det passera. Men det är en fråga som inte kan besvaras generellt, det måste det enskilda fallet avgöra. Tyvärr är det trots allt så att skulle man säga ifrån varje gång någon gör eller säger något dumt skulle man inte göra så mycket annat än att säga ifrån, nästan oavsett i vilket sällskap man befinner sig.