Tillgång, aura och avstånd

När jag växte upp så var jag musikintresserad, och ständigt på jakt efter skivor. Då fanns inte Internet i sin nuvarande form utan jag besökte kontinuerligt skivbörser och butiker (iklusive den mytomspunna Bengans i Göteborg). Området runt Dean Street i London var än mer legendariskt som ett ställe att hitta musik på. Ett av mina bästa barndomsminnen är när jag köpte Pet Shop Boys LP Actually i en skivbutik i en förort till Stockholm, och skivhandlaren tog ut skivan ur fodralet och höll upp den mot ljuset för att se om den var repig eller bucklig. Idag när det mesta finns på Spotify, och andra besläktade tjänster, har den där mystiken nästan helt försvunnit. När allt finns tillgängligt blir värdet på det mindre, oavsett vad det gäller. Inte nödvändigtvis värdet i kronor, men det mer esoteriska värdet, något liknande den aura som Walter Benjamin pratade om, och som han menade försvann med den "tekniska reproduktionens tidsålder". Den digitala spridningens tidsålder tycks mig som en större förändring än den som Benjamin diskuterade 1936. (Benjamins text påminner om att han är influerad av Charles Baudelaire, jämför exempelvis dennes Den moderna publiken och fotografin från 1859.)

Det har länge, långt före internet, varit populärt att köpa reproduktioner av konstverk och hänga upp i sitt hem, oftast reproducerat så att det är uppenbart att det är just en reproduktion, exempelvis med en museumlogga på framsidan. Idag kan man köpa print-on-demand versioner av kända målningar, i samma storlek som originalverket, och utan några synliga tecken (för en amatör) på att det är en kopia. Det är inget för mig, det känns förljuget, kanske rent av vulgärt. Jag köpte en reproduktion av en av Sidney Nolans tavlor med Ned Kelly-motiv för 13 år sedan i Melbourne men jag har fortfarande inte hängt upp den.

Det handlar inte bara om original eller autenticitet utan också om historia, den specifika historien rörande en plats, en person, en inrättning, eller ett föremål. Om känslan att vara i ett hus som är 1000 år gammalt, eller att känna att en tillhör en tradition som går tillbaka hundratals år, som när jag på examensdagen i St Andrews (där jag disputerat) slogs på huvudet med samma tygbit som slagits i huvudet på doktorander i hundratals år. Det är skillnad mellan att dricka ett öl från ett mikrobryggeri som öppnade förra månaden och att dricka ett öl som munkar började brygga 1240 (som belgiska Leffe). Inte för att den ena nödvändigtvis är godare än den andra, bara att det är en annan sak. Det är populärt att förespråka det nya, att bryta med traditioner, att fnysa åt det gamla, men det är inget som bör göras generellt utan, som jag skrev i ett tidigare inlägg om rasism, något som helst görs från fall till fall. Historia och traditioner tillhör de centrala saker som gör oss till dem vi är, precis som vår personlighet i stor utsträckning bygger på de minnen vi har.

Många har inte råd eller möjlighet att handla på något annat sätt än på nätet. Att handla i en fysisk butik kanske rent av är en klassfråga, eller i alla fall en fråga om inkomstklyftor (vilket inte är samma sak). Det är trots allt oftast billigare att handla på nätet och mycket finns bara att få tag där. Men det är också så att många, kanske de flesta, näthandlar av bekvämlighetsskäl och av girighetsskäl. Istället för att köpa en bok i den fysiska bokhandeln kan en köpa två böcker i nätbokhandeln. Men hur mycket är det värt? Kanske tillfredsställelsen av att köpa bara en bok i butiken överväger fördelarna med nätinköpet. Jag har många fina minnen av bokinköp i fysiska butiker, inte minst ett besök på Elliot Bay Book Company i Seattle där jag köpte Willa Cathers Death Comes for the Archbishop, och själva minnet är en del av mig, precis som minnet av att köpa Actually. Det är ett mervärde utöver läs- och lysningsupplevelsen som inte Spotify kan ge. Det är också tillfredsställande att jag genom mitt besök hjälpt till att bevara butiken, att hålla den traditionen levande, och det kvarteret mer levande också. Inte för mig kanske, jag bor inte i Seattle, men för de som faktiskt bor där. Många boklådor och skivaffärer stänger på grund av konkurrensen från nätaffärer men om vi vill ha en levande stadsmiljö, som inte enbart består av multinationella kedjor och outlets, så måste vi handla där, på plats. De som bara handlar på nätet har frånskrivit sig rätten att klaga när stadsbilden utarmas. Det är så ironiskt när folk blir upprörda, exempelvis över att gamla fina singelbiografer läggs ner, men inte reflekterar över att det är deras eget fel eftersom de inte går dit.

Det visar sig att LP-skivan, vars död många förutspådde, är seglivad och på senare tid blivit än mer populär, och det är inte konstigt, det är skillnad på att lyssna på Spotify och att spela upp en LP-skiva, och på sina håll så lever och frodas små och självständiga bokaffärer. Och Spotify är en underbar produkt (eller kanske snarare tjänst), jag skulle inte vilja vara utan den. Men för den som bryr sig om mer än den flyktiga tillfredsställelsen, och som också bryr sig om maktfullkomligheten och arbetsvillkoren på stora nätbutiker som Amazon, så finns det all anledning att tänka över hur, var och vad man handlar. Ibland är en bok i hande(l)n bättre än tio på nätet.