För ett antal år sedan läste jag en artikel i Proletären (tror jag) som handlade om Andra världskriget. I artikeln stod det bland annat att under flera år kämpade Sovjet heroiskt och ensamt mot Tyskland, innan USA behagade blanda sig i. Som historiebeskrivning är det den totala motsatsen mot vad som verkligen hände eftersom Sovjet och Tyskland var allierade fram till 1941 och det land som mer eller mindre ensamt bekämpade Tyskland fram till dess var Storbritannien (andra länder som försökte stå emot den tyska krigsmakten ockuperats snabbt) och därför var artikeln mer intressant för vad den sa om dess författare än vad den sa om verkligheten.
Jag påmindes om det där när jag läste Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet häromdagen om Sovjets roll under Andra världskriget. Här är ett citat. "I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia, och det har man lyckats ganska bra med. Sovjets avgörande krigsinsats är helt mörklagd." Jag har förvisso inte läst allt som skrivits om Andra världskriget men jag kan inte påminna mig några böcker eller artiklar där Sovjet har mörklagts. Exempelvis brukar slaget om Stalingrad lyftas fram som den mest avgörande vändpunkten, och det påpekas ofta att Sovjet var det land som förlorade flest människor under kriget. Finns det några belägg över huvud taget för påståendet att Sovjets avgörande insats skulle vara "helt mörklagd"? Var har den där mörkläggningen i så fall ägt rum och hur? Och vilka är "högern"?
I nästa mening skriver Linderborg "Östfronten framställs som ett krig mellan två diktatorer av samma skrot och korn." som om det vore problematiskt och en del i mörkläggningskampanjen. Men "diktatorer av samma skrot och korn" var ju precis vad Hitler och Stalin var. Brutaliteten, paranoian, totalitarismen och massmördandet hade de båda gemensamt.
"Man vågar dock inte helt dra konsekvenserna av den tolkningen, eftersom man då också måste säga att västmakterna lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler." skriver hon sen. Men varför är det den enda konsekvensen? Det finns ingen logik i det. En mer logisk konsekvens vore väl att Stalin och Hitler allierade sig och det var också vad som hände, formaliserat 1939 i och med Molotov-Ribbentrop-pakten. Det nämner Linderborg inte alls och det är vad som gör hennes artikel så förljugen. (En som var med på 1930-talet var folkmusikern Pete Seeger, som skrev sånger som hyllade Stalin och Hitlers samarbete, inklusive Molotov-Ribbentrop-pakten, och fördömde USAs president Roosevelt som krigsmånglare.)
Det som är mest besynnerligt är kanske att den populärkulturella bilden av Andra världskriget är såsom Linderborg verkar vilja att det ska vara, att det var ett enkelt, svartvitt krig, med de onda nazisterna på ena sidan och de goda på den andra sidan. Men verkligen är inte sådan. Stalin och Hitler var i mångt och mycket lika varandra, kriget mellan Sovjet och Tyskland var en uppgörelse mellan två ofattbart brutala diktaturer. Det är inte en höger mörkläggning att hävda det; det är förnekelsen av det som är en mörkläggning.
I artikel passar Linderborg också på att nämna Ukraina, och ge dem en känga, det brukar Aftonbladets kultursida göra. Men hon nämner förstås inte Holodomor, det vill säga den massvält som drabbade Ukraina från 1932 till 1933 då flera miljoner människor omkom (minst tre miljoner men kanske så många som 10 miljoner) och som var skapad av Stalin, av politiska skäl. Det var trots allt så han arbetade. Några år senare, under "den stora utrensningen" (även kallad "den stora terrorn") 1937-1938, organiserade han avrättningar av uppåt 700 000 människor.
Kort sagt, även om det var Röda armén som befriade Auschwitz så finns det ingen anledning att dalta med Stalin, varken av Sven Wollter eller Åsa Linderborg. Därtill, om nu "högern" varit så framgångsrik i sin "mörkläggning" av historien så skulle man förvänta sig att Stalins och Sovjetunionens brott mot mänskligheten vore lika välkända som nazisternas, men så är det ju inte alls. Jag minns till exempel när jag läste idéhistoria på Stockholms universitet och under ett seminarium (på kandidatnivån) nämnde Gulag. Det var några som visste inte vad det var. Det är ett konkret problem, även om Linderborg kanske inte håller med.
torsdag, februari 05, 2015
söndag, januari 25, 2015
Opinioner och förtroenden
Idag redovisade Svenska Dagbladet Sifos senaste opinionsundersökning. Det hade nästan inte hänt någonting sen förra veckans undersökning, utom att Socialdemokraterna hade gått bakåt från 33,3% till 29,7%. Sifos Toivo Sjörén "förklarade" siffrorna med att säga att det inte varit några politiska utspel senaste veckan.
Men vad är det här för trams egentligen? Om ingenting har hänt i politiken så är det väl ändå ganska onödigt att ens göra en opinionsundersökning och ge den stort mediautrymme. Jag förstår mig faktiskt inte på den opinionsundersökningshysteri så råder i samhället, och kan inte se vilken nytta den tjänar. Naturligtvis behövs det ibland göras undersökningar för att se hur väljarkåren rör sig, men den är trots allt ganska trög, om det inte inträffat något radikalt såsom finanskris, terroristattack eller krig, och kanske även en opinionsundersökning i månaden är onödigt ofta. Nu görs de flera gånger i veckan, och, som sagt, vem tjänar på det utöver opinionsinstituten själva? Dessa ständiga siffror gör förmodligen politikerna än mer ängsliga och därigenom än mer ovilliga att ha visioner, tänka långsiktigt eller rent av ha en egen politik.
Det andra som jag tycker är besynnerligt är hur folk resonerar. Varför har Socialdemokraterna backat med nästan fyra procentenheter när ingenting har hänt? Det kan förstås bero på att det var andra personer som svarade än i föregående undersökning, men förmodligen inte. Så ett antal personer runt om i landet, som för en vecka sedan hade röstat på S, vill nu rösta på V, SD eller kanske M istället. Varför då? Vet de det ens själva? I vilket fall som helst så är det inget som partierna själva har någon glädje av för de vet ju inte vad det var som fick väljarna att ändra sig. Kanske berodde det på om frågan ställdes före eller efter en god middag.
Ofta brukar också frågan "Vilken partiledare har du mest förtroende för?" ställas, eller något snarlikt rörande "förtroende". Det är också något jag har svårt att förstå. Vad betyder det ens, att ha förtroende för en politiker? Att politikern i fråga vet vad hen gör och okorrumperat driver sin politik? I så fall borde en vänsterpartist kunna ha lika mycket (eller lika lite) förtroende för en moderat som en vänsterpartist, och en miljöpartist säga att hen har gott förtroende för en sverigedemokrat. Men så tror jag knappast det fungerar. En miljöpartist skulle knappast nämna en sverigedemokrat bland dem som de har förtroende för. Men när folk säger att de har mest förtroende för X, menar de bara att de delar X:s politiska uppfattning eller vad är det egentligen de säger?
Själv skulle jag inte kunna svara på frågan vem jag har mest förtroende för. Jag är ganska säker på att alla partiledare arbetar med att göra vad de tror är bäst för sitt parti och vad de tror är bäst för Sverige. Huruvida jag delar deras olika uppfattningar om vad som vore bäst för Sverige är ju irrelevant ur den aspekten.
Men vad är det här för trams egentligen? Om ingenting har hänt i politiken så är det väl ändå ganska onödigt att ens göra en opinionsundersökning och ge den stort mediautrymme. Jag förstår mig faktiskt inte på den opinionsundersökningshysteri så råder i samhället, och kan inte se vilken nytta den tjänar. Naturligtvis behövs det ibland göras undersökningar för att se hur väljarkåren rör sig, men den är trots allt ganska trög, om det inte inträffat något radikalt såsom finanskris, terroristattack eller krig, och kanske även en opinionsundersökning i månaden är onödigt ofta. Nu görs de flera gånger i veckan, och, som sagt, vem tjänar på det utöver opinionsinstituten själva? Dessa ständiga siffror gör förmodligen politikerna än mer ängsliga och därigenom än mer ovilliga att ha visioner, tänka långsiktigt eller rent av ha en egen politik.
Det andra som jag tycker är besynnerligt är hur folk resonerar. Varför har Socialdemokraterna backat med nästan fyra procentenheter när ingenting har hänt? Det kan förstås bero på att det var andra personer som svarade än i föregående undersökning, men förmodligen inte. Så ett antal personer runt om i landet, som för en vecka sedan hade röstat på S, vill nu rösta på V, SD eller kanske M istället. Varför då? Vet de det ens själva? I vilket fall som helst så är det inget som partierna själva har någon glädje av för de vet ju inte vad det var som fick väljarna att ändra sig. Kanske berodde det på om frågan ställdes före eller efter en god middag.
Ofta brukar också frågan "Vilken partiledare har du mest förtroende för?" ställas, eller något snarlikt rörande "förtroende". Det är också något jag har svårt att förstå. Vad betyder det ens, att ha förtroende för en politiker? Att politikern i fråga vet vad hen gör och okorrumperat driver sin politik? I så fall borde en vänsterpartist kunna ha lika mycket (eller lika lite) förtroende för en moderat som en vänsterpartist, och en miljöpartist säga att hen har gott förtroende för en sverigedemokrat. Men så tror jag knappast det fungerar. En miljöpartist skulle knappast nämna en sverigedemokrat bland dem som de har förtroende för. Men när folk säger att de har mest förtroende för X, menar de bara att de delar X:s politiska uppfattning eller vad är det egentligen de säger?
Själv skulle jag inte kunna svara på frågan vem jag har mest förtroende för. Jag är ganska säker på att alla partiledare arbetar med att göra vad de tror är bäst för sitt parti och vad de tror är bäst för Sverige. Huruvida jag delar deras olika uppfattningar om vad som vore bäst för Sverige är ju irrelevant ur den aspekten.
söndag, november 16, 2014
Regeringens utgångspunkt
Ju mer jag tänker på regeringens iver att de facto lägga ner flera svenska institut runt Medelhavet och svenskundervisningen utomlands samt dra in statsbidraget till Terminologicentrum, ju mer irriterad blir jag. Dels för att man fattat besluten helt utan utredning som om man inte kunde föreställa sig att besluten skulle ha någon effekt, vilket i sin tur tyder på en närmast föraktfull inställning till dessa kulturinstitutioner, och dels för att det handlar om så lite pengar, i statsbudgeten är det blott växelpengar. Ändå angriper man dem med större iver än man tar sig an omtalade valfrågor som Bromma flygplats, Förbifart Stockholm eller vinster i välfärden. Det är lätt att raljera och bli ironisk över en så dåligt underbyggd och grumlig politik, men jag ska försöka låta bli. Annat än att påpeka att de ansvariga politikerna nu inte riktigt verkar vilja ta ansvar för besluten.
Utan statssekreterare Eva Lindström. Så här säger hon apropå att Terminologicentrum inte längre ska få statsbidrag för att utföra det arbete som staten gett dem i uppgift att utföra:
"Sedan är det regeringens utgångspunkt att de som utnyttjar de här tjänsterna också ska vara med och finansiera dem."
Utom staten då? Hon var dessutom kritisk mot Terminologicentrums bolagsform. När P1:s reporter (i programmet Språket) påpekade att det var den förra socialdemokratiska regeringen så låg bakom den bolagsformen så blev Lindström däremot ställd.
Så här skrev Maaret Koskinen i DN häromdagen:
"Det är just ett sådant förgivettagande och bristen på insikt i humanioras osynliga och konstant pågående verkan som tycks ligga bakom regeringens beslut att demontera än det ena, än det andra inflytelserika och lyckosamma kunskapsinstitutionen. Vad bättre (värre) exempel än det senaste debaclet med Terminologicentrum: där pågår en verksamhet som de flesta av oss inte känt till men vars arbete vi, utan att veta det, drar nytta av varje dag."
Precis.
Regeringens policy att dra in bidraget för viktiga och välfungerande institutioner utan utredning eller förvarning leder ju också till att ingen kan känna sig säker, för vem vet vems statsbidrag oförhappandes försvinner när nästa budget presenteras?
Utan statssekreterare Eva Lindström. Så här säger hon apropå att Terminologicentrum inte längre ska få statsbidrag för att utföra det arbete som staten gett dem i uppgift att utföra:
"Sedan är det regeringens utgångspunkt att de som utnyttjar de här tjänsterna också ska vara med och finansiera dem."
Utom staten då? Hon var dessutom kritisk mot Terminologicentrums bolagsform. När P1:s reporter (i programmet Språket) påpekade att det var den förra socialdemokratiska regeringen så låg bakom den bolagsformen så blev Lindström däremot ställd.
Så här skrev Maaret Koskinen i DN häromdagen:
"Det är just ett sådant förgivettagande och bristen på insikt i humanioras osynliga och konstant pågående verkan som tycks ligga bakom regeringens beslut att demontera än det ena, än det andra inflytelserika och lyckosamma kunskapsinstitutionen. Vad bättre (värre) exempel än det senaste debaclet med Terminologicentrum: där pågår en verksamhet som de flesta av oss inte känt till men vars arbete vi, utan att veta det, drar nytta av varje dag."
Precis.
Regeringens policy att dra in bidraget för viktiga och välfungerande institutioner utan utredning eller förvarning leder ju också till att ingen kan känna sig säker, för vem vet vems statsbidrag oförhappandes försvinner när nästa budget presenteras?
tisdag, november 11, 2014
Värdegrund
För en vecka sedan hörde jag en intervju med Åsa Sundeman i P1:s program Plånboken, Hon är VD för Mobilizera, ett företag som ständigt blir anmälda av missnöjda kunder som anser sig lurade och intervjun handlade om det. Sundeman sa att hon förstod kritiken, var medveten om sitt företags brister, och att de arbetade flitigt för att bli bättre. Med tanke på att problemet är att säljarna luras och kommer med vilseledande information borde det vara lätt att åtgärda. Det är bara att sluta ljuga. Men det är tydligen svårt för så här sa Sundeman i februari i år, då hon var intervjuvad i DN av samma anledning:
– Vi ska absolut göra det absolut bästa för den här kunden. Men jag är väl medveten om de problem vi har och vi har mycket att göra för att säkra upp vår kvalitet.
Jag förmodar att hon kommer säga samma sak om nio månader igen.
Men det som var mest intressant med radiointervjun var att Sundeman sa att Mobilizera hade en värdegrund. Det är inget konstigt med det, det har alla nu för tiden, eller i alla fall säger de att de har det. Vad som det däremot går att grubbla över är när "värdegrund" blev ett modeord och om det finns någon som tar det på allvar. Det är uppenbart att värdegrund ska ses som något positivt, har man en sådan är man ett bra företag (eller person). Men en värdegrund är bara vad man fyller den med, det finns inget som hindrar att en terroristgrupp eller ett stalinistiskt parti har en värdegrund, det innehåller bara andra värden än ett kooperativt dagis.
Framför allt känns det som att en värdegrund är något man gömmer sig bakom för att slippa ta ansvar, "Skyll inte på mig, jag har en värdegrund." Företag och myndigheter gör fel och begår övergrepp, det är ofrånkomligt, och inga värdegrunder kan ändra på det. Det var en period för några år sedan då det flera gånger rapporterades om hur små barn tvingats av tåget och lämnats ensamma på stationer för att de hade fel biljett eller åkt för långt, och konduktörerna försvarade sig med att de bara gjorde sitt jobb. Har man inte rätt biljett ska man genast av tåget. Men det borde vara uppenbart för var och en att man kan inte lämna ett litet barn på en ödslig perong och sen åka därifrån. Det är inte värdegrunden som saknas där, utan normal anständighet.
Men med tanke på att även ett företag vars affärsidé är att lura på pensionärer produkter de inte behöver och inte har råd med säger sig ha en "värdegrund" så kanske ordet snart försvinner från management-terminologin. Det används ju nästan enbart när någon gjort någon ohederligt eller omoraliskt.
– Vi ska absolut göra det absolut bästa för den här kunden. Men jag är väl medveten om de problem vi har och vi har mycket att göra för att säkra upp vår kvalitet.
Jag förmodar att hon kommer säga samma sak om nio månader igen.
Men det som var mest intressant med radiointervjun var att Sundeman sa att Mobilizera hade en värdegrund. Det är inget konstigt med det, det har alla nu för tiden, eller i alla fall säger de att de har det. Vad som det däremot går att grubbla över är när "värdegrund" blev ett modeord och om det finns någon som tar det på allvar. Det är uppenbart att värdegrund ska ses som något positivt, har man en sådan är man ett bra företag (eller person). Men en värdegrund är bara vad man fyller den med, det finns inget som hindrar att en terroristgrupp eller ett stalinistiskt parti har en värdegrund, det innehåller bara andra värden än ett kooperativt dagis.
Framför allt känns det som att en värdegrund är något man gömmer sig bakom för att slippa ta ansvar, "Skyll inte på mig, jag har en värdegrund." Företag och myndigheter gör fel och begår övergrepp, det är ofrånkomligt, och inga värdegrunder kan ändra på det. Det var en period för några år sedan då det flera gånger rapporterades om hur små barn tvingats av tåget och lämnats ensamma på stationer för att de hade fel biljett eller åkt för långt, och konduktörerna försvarade sig med att de bara gjorde sitt jobb. Har man inte rätt biljett ska man genast av tåget. Men det borde vara uppenbart för var och en att man kan inte lämna ett litet barn på en ödslig perong och sen åka därifrån. Det är inte värdegrunden som saknas där, utan normal anständighet.
Men med tanke på att även ett företag vars affärsidé är att lura på pensionärer produkter de inte behöver och inte har råd med säger sig ha en "värdegrund" så kanske ordet snart försvinner från management-terminologin. Det används ju nästan enbart när någon gjort någon ohederligt eller omoraliskt.
fredag, november 07, 2014
Konspirationsteorier
Det är populärt att hävda att månlandningen var fejkad och att NASA spelade in allt på jorden. Som konspirationsteori är den både slitstark och kanske ofarlig. Men redan i själva påstående att "månlandningen var fejkad" finns ett problem, och det är singularformen. Menar man att NASA spelade in den första månlandningen på jorden men att alla andra var äkta? Ibland när jag träffat folk som säger sig vara övertygade om att månlandningen är fejkad har jag ställt den frågan men hittills inte fått något svar. I stället verkar de inte känna till att det gjordes fler än en landning på månen (sammanlagt sex stycken).
Det är många som ironiserar över konspirationsteorier och konspirationsteoretiker, och ser dem som lustiga, men jag tycker det är fel. Fel eftersom det finns så mycket som är uppenbart problematiskt med konspirationstänkandet. Det skrämmer upp folk i onödan, det är ärekränkande mot dem som beskylls för att lura och bedra mänskligheten, samtidigt som de flesta konspirationsteorier bygger på att man förtränger fakta och hittar på saker. (Konspirationsteoretiker ligger där väldigt nära det beteende som de själva anklagar alla andra för.) Samtidigt så genomsyras mycket av konspirationstänkandet av fantasilöshet, inskränkthet, elitism och ofta antisemitism.
Konspirationsteoretiker säger att det är viktigt att tänka självständigt och inte gå på vad makten säger, men istället för att verkligen tänka självständigt så återberättar de vanligtvis bara en väloljad konspiration som innefattar CIA, Frimurarna, Vatikanen, maffian och inte sällan "judarna", mer eller mindre explicit. Det är samma tongångar som gällt i hundratals år, med små förändrade detaljer för att göra dem mer moderna. Därtill så är de inte intresserade av logik eller fakta, snarare är det bristen på bevis för allt som de påstår det verkliga beviset på att de har rätt. Det är här som det är fråga om att undandra sig sitt intellektuella ansvar. Man avfärdar allt utom sin egen övertygelse att det föreligger en konspiration. Roy Andersson har länge hävdat att aids skapades av CIA på 1970-talet, och härom året gjorde han det igen, trots att det är en lögn som spreds av Stasi och KGB. Forskare har däremot nyligen upptäckt hur aids-pandemin troligen uppstod i Kongo i början av 1920-talet, och spreds från apor till människor. (Enligt Andersson är det rasistiskt att säga att aids kommer från Afrika, men med samma logik är det väl då homofobiskt av Andersson att hävda, som han gör, att aids först spreds bland homosexuella män i USA.)
Det vore fel att säga att konspirationsteorier bara handlar om knäppskallar och rättshaverister, och folk med en egen agenda. Det började säkert uppstå redan bland de första människorna (många religioner har ett inslag av konspirationstänkande) och det tilltalar förstås människors behov av ordning och mening, och oviljan att acceptera slumpen och tillfälligheter. Men det kan förefalla onödigt att hitta på mer eller mindre ansträngda konspirationer när verkligenheten redan är fylld av övergrepp, maktmissbruk och korruption, men tydligen är det många som inte tycker att verkligheten räcker till. Dessutom bygger konspirationsteorier på ett förnekande av att folk kan slarva, göra fel eller glömma bort saker; det finns något omänskligt med konspirationsteorier. Och det handlar alltså sällan om att ifrågasätta och tänka självständigt, snarare handlar det om att ersätta en berättelse med en annan, eller, som Stone sa när han försvarade sin konspirationsfilm JFK (1991): han ville ersätta den gängse myten med en "counter-myth". Fast det är oklart vad man vunnit då. Om man nu tror att den officiella versionen av mordet på Kennedy är falsk borde man väl kontrastera den med sanningen istället för en annan lögn. (De flesta vittnen som presenteras i JFK är påhittade, och deras bekännelser lika så, och Stones bild av både president Kennedy och åklagaren Jim Garrison är problematiska, för att inte säga förljugna.)
För ett antal år sedan kom det en film som heter Zeitgest, absurd och ganska motbjudande, men som samtidigt är en slags sammanfattning av de flesta av de stora konspirationsteorierna. Därför är den intressant. Jag skrev om den och dess lögner 2008, på en annan blogg, och nedanför återger jag vad jag skrev då:
Det var ganska länge sedan jag först hörde talas om den men jag har inte känt någon större lust att se den, men nu har jag påmints om den igen från olika håll och den har dessutom fått en uppföljare som precis haft nät-premiär. Så jag tog mig tid att se den första.
Zeitgeist är i tre delar, den första delen handlar om religiösa myter, den andra delen handlar om 11 september och den tredje delen handlar om det ekonomiska systemet och vilka som egentligen styr i världen och hur. Peter Joseph som gjort den vill öppna ögonen på folk och få dem att se sanningen.
Den första delen vill visa hur kristendomen är en påhittad myt och att Jesus inte har funnits. Det har jag inga större problem med, även om de flesta forskare menar att det funnits en historisk person vid namn Jesus, utan att han för den sakens skull varit Guds son eller så. Att Bibeln och berättelsen om Jesus är ett hopkok av gamla och nya myter är varken revolutionerande eller nytt, det var man medveten om då, även om bokstavstrogna naturligtvis inte håller med om det. Det lustiga i Zeitgeist är snarare att den enbart visar på likheterna mellan berättelsen om Jesus och berättelsen om den egyptiska guden Horus. Det finns många andra myter och berättelser som också influerat kristendomen, Horus är bara en av dem. Varför begränsa sig på det viset? Men det är inte något större problem i jämförelse med vad som kommer sedan. För då hävdar Zeitgeist att kristendomen skapades av en elit för att förtrycka mänskligheten. Men i verkligheten var ju kristendomen själv förtryckt under sina första sekel och snarast en liten rebellrörelse, vars ledare jagades och dödades. Det var först i början av 300-talet som den tolererades och så småningom blev en maktfaktor. Det är exakt där hela filmen spårar ut helt och hållet och aldrig hittar tillbaka. Filmens övergripande budskap är nämligen att det finns en gigantisk konspiration som förtryckt och förtrycker mänskligheten i 1000-tals år och att religionen är den grundläggande förtryckande mekanismen. Första världskriget, Vietnamkriget och 11 september påstås vara senare uttryck för den stora konspirationen. Filmen bygger sina teorier dels på konkreta uppgifter och dels på mer vidlyftiga spekulationer och jag skulle kunna gå in i detalj och diskutera varje enskild uppgift Zeitgeist propagerar för men det skulle ta alldeles för mycket tid. Istället tar jag några tydliga exempel för att visa hur filmen, med hjälp av vaga uppgifter, hörsägen och rena lögner försöker underbygga sina bisarra resonemang.
De som enligt filmen styr den här världen behöver ständiga krig, för det är genom krig som de tjänar pengar och kan förtrycka folket. Sålunda hävdar Zeitgeist att det amerikanska folket lurades att gå med i Första världskriget genom att de som styr provocerade tyskarna till att sänka den brittiska Atlantångaren Lusitania. Och det är alldeles sant att en tysk u-båt sänkte Lusitania, att 100-tals amerikaner dog och att anti-tyska känslor svallade i USA. Som det framställs i filmen så var sänkningen av Lusitania alltså en konspiration och "shortly thereafter America entered the war". Det finns två problem med denna framställning. Dels att det gick många ångare fram och tillbaka över Atlanten och hade gjort så i många år innan kriget (Titanic är förstås det mest kända exemplet) och att det bara var en tidsfråga innan en av dem skulle träffas av en tysk torped. Myndigheterna hade förstås kunnat förbjuda Atlantångare, men bortsett från det är det svårt att se vari själva provokationen låg. Men det kan man förstås debattera. Att USA "shortly thereafter" gick med i kriget är däremot inte sant, och inget man kan ha olika uppfattningar om. Lusitania sänktes 7 maj 1915. USA gick med i Första världskriget april 1917, det vill säga två år senare, och en viktig orsak till det var att Tyskland och Mexico allierat sig och USA var rädda för ett tyskt/mexikanskt anfall på Texas. Det är inget som nämns i Zeitgeist och för den som inget vet om historien och som inte är lagd åt att tänka kritiskt kan det verka övertygande. Lusitania sänktes och därefter gick USA med i kriget. Aha, det måste vara en konspiration! Det är så Zeitgeist arbetar, att förföriskt presentera uppgifter som inte alls stämmer överens med verkligheten men väl passar in i den världsbild filmen vill förmedla.
Vid ett annat tillfälle hävdar Zeitgeist att USA:s president Woodrow Wilson drev igenom lagförslaget som skapade USA:s centralbank Federal Reserve den 22:e december 1913 när merparten av kongressen var hemma på julledighet, och det antyds att det skulle ha varit ett kuppartat falskspel från presidentens sida. Men i verkligheten röstade 296 för förslaget i senaten , 60 röstade nej och 76 var frånvarande. I representanthuset röstade 43 ja, 25 röstade nej och 27 var frånvarande. En överväldigande majoritet var sålunda på plats, och även om alla varit där hade ja-sidan vunnit. Att Wilson skulle lurat på kongressen ett lagförslag när de var lediga är alltså inte sant. I filmen hävdas också att senatorn Nelson Aldrich, i maskopi med bankirerna, skrev lagförslaget. Det stämmer att han skrev det första utkastet, men det lagförslag som röstades igenom var ett helt annat än Aldrichs original.
Zeitgeist hävdar att senator Louis McFadden försökte ställa riksbankens ledamöter inför riksrätt men att han mördades innan han kunde genomdriva ärendet. Det stämmer att McFadden försökte ställa de flesta inför riksrätt, däribland president Hoover, men det var 1932. Han gjorde ett nytt försök 1933. Båda gångerna blev han nedröstad i kongressen, och han var alltså i livet. Dog gjorde han 1936, då han inte längre satt i kongressen.
Zeitgeist hävdar att efter 11 september 2001 har USA:s militära utgifter ökat med 100 miljarder om året (100 billion). Det är sant att från 2002 till 2003 ökar utgifterna med 100 miljarder (359 till 459 miljarder), men 2004 spenderade man 475 miljarder, en ökning med 16 miljarder, inte 100. 2005 spenderade man 521 miljarder, en ökning med 46 miljarder. 2006 spenderade man 558 miljarder, en ökning med 37 miljarder.
Som vi kan se här så bygger alltså Zeitgeist upp sin teori på förvrängningar och direkta lögner med en häpnadsväckande konsekvens. Ett annat exempel gäller attentatet mot Pentagon 11 september. Enligt Zeitgeist störtade inget plan in i Pentagon den dagen, eller någon annan dag. Filmen hävdar att det varken finns ögonvittnet eller vrakspillror. Båda dessa påståenden är förstås inte korrekta. Det fanns vrakspillror (även på foton) och eftersom ett plan störtade i Pentagon finns den naturligtvis hur många ögonvittnen som helst. Och den fråga som omedelbart infinner sig är: Varför skulle myndigheterna hävda att ett plan störtat i Pentagon om inget plan gjort det? Jag menar, även om det var en konspiration och Bush-regeringen eller centralbanken låg bakom attackerna 11 september, varför ljuga om något som alla kan se är en lögn. Om nu explosionen hade en annan anledning än ett plan så hade man väl sagt att det var en bilbomb till exempel. Det är så dumt att även om det inte fanns vittnen eller vrakspillror skulle det falla på sin egen orimlighet.
Ibland använder sig filmen av citat från människor som delar dess världsbild. Ovannämnda Louis McFadden är en av dem. Före detta MI5-agenten David Shayler är en annan. Det är här det blir så intressant, och emellanåt komiskt. Filmens åsikt är att en handfull bankmän styr världens öden och det är dessa bankmän, tillsammans med "criminal elements within the US government", ligger bakom krigen och förtrycket. Det ligger väldigt nära den urgamla antisemitiska uppfattningen om en konspiration av judiska bankirer som orsaken till en stor del av världens problem. Så när Zeitgeist också innehöll så mycket tal och skrifter av McFadden, som var Hitler-vänlig antisemit började jag misstänka att Zeitgeist var en nynazistisk propagandafilm. Men mot slutet så pratade den om Hitler och Förintelsen som ett led i komplotten mot mänskligheten, så nazistisk var inte filmens agenda, även om den för vidare deras propaganda.
Shayler, som får prata en hel del i filmen, är numera mest känd för att han gått ut i brittisk massmedia och sagt att han är en reinkarnation av Jesus. Med tanke på att Zeitgeist tidigt förklarar att Jesus inte fanns är det onekligen lite förbryllande att man använder "Jesus" själv som ett vittne till den stora konspirationen.
Det är svårt att veta hur man egentligen ska förhålla sig till Zeitgeist. En film som befinner sig så långt från verkligheten att den ibland blir komiskt. Men i själva verket är det inte roligt, bara irriterande. För Zeitgeist är populär och vinner priser och har setts av miljoner människor världen över. Men tanke på alla verkliga övergrepp och förtryck som sker dagligen och med tanke på alla verkliga konspirationer, såsom Watergate, Iran/Contras, USA:s inblandning i statskupper i Sydamerika och Frankrikes inblandning i afrikanska krig och kupper, kan man fundera på varför man måste hitta på egna konspirationer.
Zeitgeists uttalade syfte är att avslöja myterna och säga sanningen. Men den gör precis tvärtom. Det skapar en egen myt, och precis som andra myter och religiösa system så anpassar den verkligheten för att den inte ska störa myten och illusionen. Och den är inte ens särskilt unik, den följer väl upptrampade spår. På sätt och vis kunde därför den första delen av Zeitgeist, om hur kristendomen bara bygger på tidigare myter, ses som en metafilm, eftersom den konspirationsmyt Zeitgeist tror på också är ett hopkok av gamla myter.
Filmens anhängare brukar säga att det är viktigt att få nya perspektiv och att börja tänka kritiskt. Jag är helt med på det, men jag förstår inte vad Zeitgeist har med det att göra. Det inte är så stor skillnad på Zeitgeist och den elit av bankirer och politiker den anklagar. Zeitgeist ljuger publiken rätt upp i ansiktet och ägnar sig åt fear mongering och mytbildning på exakt samma sätt. Sen byter den ton mot slutet och blir en new age inspirerad hyllning till kärleken, komplett med bilder på John Lennon och Mahatma Gandhi , som ska befria oss, när vi väl gör revolution. Ja, eller hur!
------------------------------------------------------------
Röstsiffrorna från US Congress finns förstås i deras arkiv, men återges också på nätet, exempelvis här
För siffror över USA:s försvarsbudget klicka exempelvis här
Det är många som ironiserar över konspirationsteorier och konspirationsteoretiker, och ser dem som lustiga, men jag tycker det är fel. Fel eftersom det finns så mycket som är uppenbart problematiskt med konspirationstänkandet. Det skrämmer upp folk i onödan, det är ärekränkande mot dem som beskylls för att lura och bedra mänskligheten, samtidigt som de flesta konspirationsteorier bygger på att man förtränger fakta och hittar på saker. (Konspirationsteoretiker ligger där väldigt nära det beteende som de själva anklagar alla andra för.) Samtidigt så genomsyras mycket av konspirationstänkandet av fantasilöshet, inskränkthet, elitism och ofta antisemitism.
Konspirationsteoretiker säger att det är viktigt att tänka självständigt och inte gå på vad makten säger, men istället för att verkligen tänka självständigt så återberättar de vanligtvis bara en väloljad konspiration som innefattar CIA, Frimurarna, Vatikanen, maffian och inte sällan "judarna", mer eller mindre explicit. Det är samma tongångar som gällt i hundratals år, med små förändrade detaljer för att göra dem mer moderna. Därtill så är de inte intresserade av logik eller fakta, snarare är det bristen på bevis för allt som de påstår det verkliga beviset på att de har rätt. Det är här som det är fråga om att undandra sig sitt intellektuella ansvar. Man avfärdar allt utom sin egen övertygelse att det föreligger en konspiration. Roy Andersson har länge hävdat att aids skapades av CIA på 1970-talet, och härom året gjorde han det igen, trots att det är en lögn som spreds av Stasi och KGB. Forskare har däremot nyligen upptäckt hur aids-pandemin troligen uppstod i Kongo i början av 1920-talet, och spreds från apor till människor. (Enligt Andersson är det rasistiskt att säga att aids kommer från Afrika, men med samma logik är det väl då homofobiskt av Andersson att hävda, som han gör, att aids först spreds bland homosexuella män i USA.)
Det vore fel att säga att konspirationsteorier bara handlar om knäppskallar och rättshaverister, och folk med en egen agenda. Det började säkert uppstå redan bland de första människorna (många religioner har ett inslag av konspirationstänkande) och det tilltalar förstås människors behov av ordning och mening, och oviljan att acceptera slumpen och tillfälligheter. Men det kan förefalla onödigt att hitta på mer eller mindre ansträngda konspirationer när verkligenheten redan är fylld av övergrepp, maktmissbruk och korruption, men tydligen är det många som inte tycker att verkligheten räcker till. Dessutom bygger konspirationsteorier på ett förnekande av att folk kan slarva, göra fel eller glömma bort saker; det finns något omänskligt med konspirationsteorier. Och det handlar alltså sällan om att ifrågasätta och tänka självständigt, snarare handlar det om att ersätta en berättelse med en annan, eller, som Stone sa när han försvarade sin konspirationsfilm JFK (1991): han ville ersätta den gängse myten med en "counter-myth". Fast det är oklart vad man vunnit då. Om man nu tror att den officiella versionen av mordet på Kennedy är falsk borde man väl kontrastera den med sanningen istället för en annan lögn. (De flesta vittnen som presenteras i JFK är påhittade, och deras bekännelser lika så, och Stones bild av både president Kennedy och åklagaren Jim Garrison är problematiska, för att inte säga förljugna.)
***
För ett antal år sedan kom det en film som heter Zeitgest, absurd och ganska motbjudande, men som samtidigt är en slags sammanfattning av de flesta av de stora konspirationsteorierna. Därför är den intressant. Jag skrev om den och dess lögner 2008, på en annan blogg, och nedanför återger jag vad jag skrev då:
Zeitgeist är i tre delar, den första delen handlar om religiösa myter, den andra delen handlar om 11 september och den tredje delen handlar om det ekonomiska systemet och vilka som egentligen styr i världen och hur. Peter Joseph som gjort den vill öppna ögonen på folk och få dem att se sanningen.
Den första delen vill visa hur kristendomen är en påhittad myt och att Jesus inte har funnits. Det har jag inga större problem med, även om de flesta forskare menar att det funnits en historisk person vid namn Jesus, utan att han för den sakens skull varit Guds son eller så. Att Bibeln och berättelsen om Jesus är ett hopkok av gamla och nya myter är varken revolutionerande eller nytt, det var man medveten om då, även om bokstavstrogna naturligtvis inte håller med om det. Det lustiga i Zeitgeist är snarare att den enbart visar på likheterna mellan berättelsen om Jesus och berättelsen om den egyptiska guden Horus. Det finns många andra myter och berättelser som också influerat kristendomen, Horus är bara en av dem. Varför begränsa sig på det viset? Men det är inte något större problem i jämförelse med vad som kommer sedan. För då hävdar Zeitgeist att kristendomen skapades av en elit för att förtrycka mänskligheten. Men i verkligheten var ju kristendomen själv förtryckt under sina första sekel och snarast en liten rebellrörelse, vars ledare jagades och dödades. Det var först i början av 300-talet som den tolererades och så småningom blev en maktfaktor. Det är exakt där hela filmen spårar ut helt och hållet och aldrig hittar tillbaka. Filmens övergripande budskap är nämligen att det finns en gigantisk konspiration som förtryckt och förtrycker mänskligheten i 1000-tals år och att religionen är den grundläggande förtryckande mekanismen. Första världskriget, Vietnamkriget och 11 september påstås vara senare uttryck för den stora konspirationen. Filmen bygger sina teorier dels på konkreta uppgifter och dels på mer vidlyftiga spekulationer och jag skulle kunna gå in i detalj och diskutera varje enskild uppgift Zeitgeist propagerar för men det skulle ta alldeles för mycket tid. Istället tar jag några tydliga exempel för att visa hur filmen, med hjälp av vaga uppgifter, hörsägen och rena lögner försöker underbygga sina bisarra resonemang.
De som enligt filmen styr den här världen behöver ständiga krig, för det är genom krig som de tjänar pengar och kan förtrycka folket. Sålunda hävdar Zeitgeist att det amerikanska folket lurades att gå med i Första världskriget genom att de som styr provocerade tyskarna till att sänka den brittiska Atlantångaren Lusitania. Och det är alldeles sant att en tysk u-båt sänkte Lusitania, att 100-tals amerikaner dog och att anti-tyska känslor svallade i USA. Som det framställs i filmen så var sänkningen av Lusitania alltså en konspiration och "shortly thereafter America entered the war". Det finns två problem med denna framställning. Dels att det gick många ångare fram och tillbaka över Atlanten och hade gjort så i många år innan kriget (Titanic är förstås det mest kända exemplet) och att det bara var en tidsfråga innan en av dem skulle träffas av en tysk torped. Myndigheterna hade förstås kunnat förbjuda Atlantångare, men bortsett från det är det svårt att se vari själva provokationen låg. Men det kan man förstås debattera. Att USA "shortly thereafter" gick med i kriget är däremot inte sant, och inget man kan ha olika uppfattningar om. Lusitania sänktes 7 maj 1915. USA gick med i Första världskriget april 1917, det vill säga två år senare, och en viktig orsak till det var att Tyskland och Mexico allierat sig och USA var rädda för ett tyskt/mexikanskt anfall på Texas. Det är inget som nämns i Zeitgeist och för den som inget vet om historien och som inte är lagd åt att tänka kritiskt kan det verka övertygande. Lusitania sänktes och därefter gick USA med i kriget. Aha, det måste vara en konspiration! Det är så Zeitgeist arbetar, att förföriskt presentera uppgifter som inte alls stämmer överens med verkligheten men väl passar in i den världsbild filmen vill förmedla.
Vid ett annat tillfälle hävdar Zeitgeist att USA:s president Woodrow Wilson drev igenom lagförslaget som skapade USA:s centralbank Federal Reserve den 22:e december 1913 när merparten av kongressen var hemma på julledighet, och det antyds att det skulle ha varit ett kuppartat falskspel från presidentens sida. Men i verkligheten röstade 296 för förslaget i senaten , 60 röstade nej och 76 var frånvarande. I representanthuset röstade 43 ja, 25 röstade nej och 27 var frånvarande. En överväldigande majoritet var sålunda på plats, och även om alla varit där hade ja-sidan vunnit. Att Wilson skulle lurat på kongressen ett lagförslag när de var lediga är alltså inte sant. I filmen hävdas också att senatorn Nelson Aldrich, i maskopi med bankirerna, skrev lagförslaget. Det stämmer att han skrev det första utkastet, men det lagförslag som röstades igenom var ett helt annat än Aldrichs original.
Zeitgeist hävdar att senator Louis McFadden försökte ställa riksbankens ledamöter inför riksrätt men att han mördades innan han kunde genomdriva ärendet. Det stämmer att McFadden försökte ställa de flesta inför riksrätt, däribland president Hoover, men det var 1932. Han gjorde ett nytt försök 1933. Båda gångerna blev han nedröstad i kongressen, och han var alltså i livet. Dog gjorde han 1936, då han inte längre satt i kongressen.
Zeitgeist hävdar att efter 11 september 2001 har USA:s militära utgifter ökat med 100 miljarder om året (100 billion). Det är sant att från 2002 till 2003 ökar utgifterna med 100 miljarder (359 till 459 miljarder), men 2004 spenderade man 475 miljarder, en ökning med 16 miljarder, inte 100. 2005 spenderade man 521 miljarder, en ökning med 46 miljarder. 2006 spenderade man 558 miljarder, en ökning med 37 miljarder.
Som vi kan se här så bygger alltså Zeitgeist upp sin teori på förvrängningar och direkta lögner med en häpnadsväckande konsekvens. Ett annat exempel gäller attentatet mot Pentagon 11 september. Enligt Zeitgeist störtade inget plan in i Pentagon den dagen, eller någon annan dag. Filmen hävdar att det varken finns ögonvittnet eller vrakspillror. Båda dessa påståenden är förstås inte korrekta. Det fanns vrakspillror (även på foton) och eftersom ett plan störtade i Pentagon finns den naturligtvis hur många ögonvittnen som helst. Och den fråga som omedelbart infinner sig är: Varför skulle myndigheterna hävda att ett plan störtat i Pentagon om inget plan gjort det? Jag menar, även om det var en konspiration och Bush-regeringen eller centralbanken låg bakom attackerna 11 september, varför ljuga om något som alla kan se är en lögn. Om nu explosionen hade en annan anledning än ett plan så hade man väl sagt att det var en bilbomb till exempel. Det är så dumt att även om det inte fanns vittnen eller vrakspillror skulle det falla på sin egen orimlighet.
Ibland använder sig filmen av citat från människor som delar dess världsbild. Ovannämnda Louis McFadden är en av dem. Före detta MI5-agenten David Shayler är en annan. Det är här det blir så intressant, och emellanåt komiskt. Filmens åsikt är att en handfull bankmän styr världens öden och det är dessa bankmän, tillsammans med "criminal elements within the US government", ligger bakom krigen och förtrycket. Det ligger väldigt nära den urgamla antisemitiska uppfattningen om en konspiration av judiska bankirer som orsaken till en stor del av världens problem. Så när Zeitgeist också innehöll så mycket tal och skrifter av McFadden, som var Hitler-vänlig antisemit började jag misstänka att Zeitgeist var en nynazistisk propagandafilm. Men mot slutet så pratade den om Hitler och Förintelsen som ett led i komplotten mot mänskligheten, så nazistisk var inte filmens agenda, även om den för vidare deras propaganda.
Shayler, som får prata en hel del i filmen, är numera mest känd för att han gått ut i brittisk massmedia och sagt att han är en reinkarnation av Jesus. Med tanke på att Zeitgeist tidigt förklarar att Jesus inte fanns är det onekligen lite förbryllande att man använder "Jesus" själv som ett vittne till den stora konspirationen.
Det är svårt att veta hur man egentligen ska förhålla sig till Zeitgeist. En film som befinner sig så långt från verkligheten att den ibland blir komiskt. Men i själva verket är det inte roligt, bara irriterande. För Zeitgeist är populär och vinner priser och har setts av miljoner människor världen över. Men tanke på alla verkliga övergrepp och förtryck som sker dagligen och med tanke på alla verkliga konspirationer, såsom Watergate, Iran/Contras, USA:s inblandning i statskupper i Sydamerika och Frankrikes inblandning i afrikanska krig och kupper, kan man fundera på varför man måste hitta på egna konspirationer.
Zeitgeists uttalade syfte är att avslöja myterna och säga sanningen. Men den gör precis tvärtom. Det skapar en egen myt, och precis som andra myter och religiösa system så anpassar den verkligheten för att den inte ska störa myten och illusionen. Och den är inte ens särskilt unik, den följer väl upptrampade spår. På sätt och vis kunde därför den första delen av Zeitgeist, om hur kristendomen bara bygger på tidigare myter, ses som en metafilm, eftersom den konspirationsmyt Zeitgeist tror på också är ett hopkok av gamla myter.
Filmens anhängare brukar säga att det är viktigt att få nya perspektiv och att börja tänka kritiskt. Jag är helt med på det, men jag förstår inte vad Zeitgeist har med det att göra. Det inte är så stor skillnad på Zeitgeist och den elit av bankirer och politiker den anklagar. Zeitgeist ljuger publiken rätt upp i ansiktet och ägnar sig åt fear mongering och mytbildning på exakt samma sätt. Sen byter den ton mot slutet och blir en new age inspirerad hyllning till kärleken, komplett med bilder på John Lennon och Mahatma Gandhi , som ska befria oss, när vi väl gör revolution. Ja, eller hur!
------------------------------------------------------------
För den som vill läsa om Första världskriget kan jag bland annat rekommendera The First World War av Hew Strachan.
För den som vill läsa om David Shayler som Jesus finns exempelvis en artikel i Daily Mail och Channel 4 på nätet.
Röstsiffrorna från US Congress finns förstås i deras arkiv, men återges också på nätet, exempelvis här
För siffror över USA:s försvarsbudget klicka exempelvis här
tisdag, oktober 28, 2014
Ubåtar och patriarkatet
Något som förenar dem som debatterar Nato är rädslan för Ryssland. Nato-förespråkarna säger att Ryssland (och tidigare Sovjet) är ett hot mot oss och vi bör gå med i Nato för att bli säkrare. Nato-motståndarna hävdar att genom att gå med i Nato så kommer vi reta upp Ryssland och göra oss mer utsatta.
Samma tankar har hörts i kommentarerna till förra veckans militära insats i Stockholms skärgård och jakten på en eventuell ubåt. Göran Greider sa i P1 att å ena sidan vet vi inte varifrån den eventuella ubåten kommer, å andra sidan är det uppenbart att vårt närmande till Nato provocerat Ryssland och om ubåten är rysk så har vi bara oss själva att skylla. Han menade också att svenska folket är helt ovetande om Sveriges nära samarbete med Nato. Det må så vara, och Sverige och Nato har alltid haft ett nära samarbete, men vi har haft en prekär relation till Ryssland betydligt längre än så. Huruvida Sverige är med i Nato eller inte är naturligtvis inte den enda anledning till att Ryssland spionerar på oss, och kränker vårt luftrum. Det är inget som skulle upphöra även om Sverige gick ut offentligt och sa att vi aldrig mer kommer samarbeta med Nato. Det är för övrigt inte heller ett fullgott skäl. Ryssland pratar alltid om hur de känner sig hotade och "inringade" av väst, men det är tämligen absurt. Dels för att det bara är en liten procent av Rysslands gränser som vetter mot väst och dels för att Ryssland är en kärnvapenmakt som inte är hotat militärt.
Ett annat exempel är ett debattinlägg från F! i Expressen. Där skriver Gudrun Schyman och Veronica Svärd bland annat "Det är helt väntat att Ryssland reagerar inför att Sverige låter Nato flytta fram positionerna mot Rysslands gräns. Det är en konsekvens av svensk försvarspolitik." Nu gränsar i och för sig inte Sverige mot Ryssland, men även om det gjorde det så är det väl trots allt irrelevant? Ska vi låta vår utrikes- och säkerhetspolitik styras av vad som behagar Moskva?
De skriver också att "Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen." Det må så vara, men det beror på hur pass ömsesidig nedrustningen är. Andra världskriget hade kanske undvikits om inte Tyskland rustat upp medan andra länder rustat ner efter Första världskriget. En anledning till att Sverige ansåg sig tvunget att tillåta transporter av tyska soldater på svenska järnvägar var att vårt försvar inte hade någon avskräckande verkan på tyskarna.
I en uppföljande artikel skriver Schyman och Svärd att "Det vi hittills vet är att det inte finns några bevis för någon militär aktivitet överhuvudtaget. Ingen u-båt, ingen nationalitet." men de vet knappast vad den svenska marinen kommit fram till under sitt underrättelsearbete. Men oavsett så borde det vara irrelevant för F!, de vill ju avskaffa försvaret oavsett hur omvärlden ser ut, och oavsett om det finns ett konkret hot mot Sverige eller inte.
Schyman och Svärd skriver också "Enligt vår analys är våldet alltid ett uttryck för makt och kontroll. Det finns i alla våra relationer, från de mest intima till de internationella. Maskuliniteten och den patriarkala dominansen förkroppsligad i våldshandlingar finns på alla nivåer i samhället. I de nära och intima relationerna, i våldet på gatan, män mot män, i polisens våldsmonopol och i det yttersta maktinstrumentet det militära våldet." Den analysen känns bristfällig. Våld kan också vara ett uttryck för frustration, vrede eller sorg. Våld kan vara självförsvar, ren självbevarelsedrift. (Det kan väl inte vara så att Schyman och Svärd förespråkar att den som håller på att bli våldtagen inte ska försvara sig utan istället inleda en dialog med sina angripare?) Våld kan också vara riktat mot den egna personen. Därtill, jag håller med att våld kan återfinnas "i alla våra relationer", även de "mest intima" men också mellan kvinnor, och från kvinnor mot män. Våld är inte uteslutande något patriarkalt, det är en ofrånkomlig del av livet. Nästan alla andra djur, och även växter, använder sig av våld, och det finns ingen anledning att tro att våldet skulle försvinna även om alla länder styrdes av F!. Deras analys bygger inte på verkliga förhållanden utan på ett ideologiskt önsketänkande.
Samma tankar har hörts i kommentarerna till förra veckans militära insats i Stockholms skärgård och jakten på en eventuell ubåt. Göran Greider sa i P1 att å ena sidan vet vi inte varifrån den eventuella ubåten kommer, å andra sidan är det uppenbart att vårt närmande till Nato provocerat Ryssland och om ubåten är rysk så har vi bara oss själva att skylla. Han menade också att svenska folket är helt ovetande om Sveriges nära samarbete med Nato. Det må så vara, och Sverige och Nato har alltid haft ett nära samarbete, men vi har haft en prekär relation till Ryssland betydligt längre än så. Huruvida Sverige är med i Nato eller inte är naturligtvis inte den enda anledning till att Ryssland spionerar på oss, och kränker vårt luftrum. Det är inget som skulle upphöra även om Sverige gick ut offentligt och sa att vi aldrig mer kommer samarbeta med Nato. Det är för övrigt inte heller ett fullgott skäl. Ryssland pratar alltid om hur de känner sig hotade och "inringade" av väst, men det är tämligen absurt. Dels för att det bara är en liten procent av Rysslands gränser som vetter mot väst och dels för att Ryssland är en kärnvapenmakt som inte är hotat militärt.
Ett annat exempel är ett debattinlägg från F! i Expressen. Där skriver Gudrun Schyman och Veronica Svärd bland annat "Det är helt väntat att Ryssland reagerar inför att Sverige låter Nato flytta fram positionerna mot Rysslands gräns. Det är en konsekvens av svensk försvarspolitik." Nu gränsar i och för sig inte Sverige mot Ryssland, men även om det gjorde det så är det väl trots allt irrelevant? Ska vi låta vår utrikes- och säkerhetspolitik styras av vad som behagar Moskva?
De skriver också att "Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen." Det må så vara, men det beror på hur pass ömsesidig nedrustningen är. Andra världskriget hade kanske undvikits om inte Tyskland rustat upp medan andra länder rustat ner efter Första världskriget. En anledning till att Sverige ansåg sig tvunget att tillåta transporter av tyska soldater på svenska järnvägar var att vårt försvar inte hade någon avskräckande verkan på tyskarna.
I en uppföljande artikel skriver Schyman och Svärd att "Det vi hittills vet är att det inte finns några bevis för någon militär aktivitet överhuvudtaget. Ingen u-båt, ingen nationalitet." men de vet knappast vad den svenska marinen kommit fram till under sitt underrättelsearbete. Men oavsett så borde det vara irrelevant för F!, de vill ju avskaffa försvaret oavsett hur omvärlden ser ut, och oavsett om det finns ett konkret hot mot Sverige eller inte.
Schyman och Svärd skriver också "Enligt vår analys är våldet alltid ett uttryck för makt och kontroll. Det finns i alla våra relationer, från de mest intima till de internationella. Maskuliniteten och den patriarkala dominansen förkroppsligad i våldshandlingar finns på alla nivåer i samhället. I de nära och intima relationerna, i våldet på gatan, män mot män, i polisens våldsmonopol och i det yttersta maktinstrumentet det militära våldet." Den analysen känns bristfällig. Våld kan också vara ett uttryck för frustration, vrede eller sorg. Våld kan vara självförsvar, ren självbevarelsedrift. (Det kan väl inte vara så att Schyman och Svärd förespråkar att den som håller på att bli våldtagen inte ska försvara sig utan istället inleda en dialog med sina angripare?) Våld kan också vara riktat mot den egna personen. Därtill, jag håller med att våld kan återfinnas "i alla våra relationer", även de "mest intima" men också mellan kvinnor, och från kvinnor mot män. Våld är inte uteslutande något patriarkalt, det är en ofrånkomlig del av livet. Nästan alla andra djur, och även växter, använder sig av våld, och det finns ingen anledning att tro att våldet skulle försvinna även om alla länder styrdes av F!. Deras analys bygger inte på verkliga förhållanden utan på ett ideologiskt önsketänkande.
onsdag, oktober 15, 2014
Modern litteraturkritik
I augusti i år så blev det viss uppståndelse när Ira Glass, en amerikansk radioproducent och programledare, twittrade om Shakespeare. Han skrev nämligen (efter att ha sett en föreställning av King Lear): "Shakespeare: not good. No stakes, not relatable. I think I'm realising: Shakespeare sucks." Han menade inte riktigt det, "Shakespeare don't suck." har han senare förtydligat, men det spelar ingen roll för det är ändå ett uttryck för ett typiskt förhållande till konst, om det så är böcker eller filmer eller något annat, att huruvida det är bra eller inte handlar om ifall man kan känna igen sig eller inte, och om man inte kan det så är författaren/upphovspersonen värdelös. På sätt och vis blir det i en hårdragen version så att sådant som språk, idévärld, konstruktion och humor inte spelar någon roll; om det inte handlar om mig så är det dåligt.
I en recension i Aftonbladet härom veckan skrev Lidija Praizovic om en nyutgåva av Charles Baudelaires diktsamling Det ondas blommor och hon är inne på ett liknande spår som Glass. Hon menar att Baudelaire "slutat tala till min generation och vår samtid." Hon görs sig alltså till talesperson för inte bara en generation utan en hel samtid, vilket känns narcissistiskt i överkant, och naturligtvis har hon inte en aning om huruvida hennes jämnåriga känner att Baudelaire talar till dem eller inte. Världen är större än en recensent. Hon menar också att "Baudelaire är inskränkt och intetsägande, absolut inte (som han själv tror) subversiv och farlig." Det är en besynnerlig formulering eftersom Baudelaire inte tror att han är subversiv och farlig idag, om han trodde det så var det för över 150 år sedan, när dikterna publicerades. Med tanke på att dikterna blev hårt kritiserade och i vissa fall förbjudna då, och Baudelaire dömd till böter, så hade han all anledning att själv tro att han var "subversiv och farlig" oavsett om hur de framstår idag.
Men det är följande stycke som är det mest fascinerande i recensionen: "Min aversion mot Baudelaire förstärks ytterligare när jag i slutet av boken läser några biografiska data om honom: Baudelaire var en vit västerländsk heterosexuell man från den övre medelklassen." Trodde hon först att Baudelaire var en svart, lesbisk kvinna? Men bortsett från det, känner Praizovic samma aversion mot alla vita, västerländska heterosexuella män? Om inte, varför är det just ett problem med Baudelaire? En annan fråga är i fall hon, om hon recenserat en diktsamling av Adonis, hade skrivit meningen "Min aversion mot Adonis förstärks ytterligare när jag i slutet av boken läser några biografiska data om honom: Adonis var en arabisk, heterosexuell man."
Förmodligen uppskattar inte Praizovic att en annan vit västerländsk heterosexuell man, Patrick Modiano, förra veckan fick Nobelpriset i litteratur. En upprörd artikel i The Guardian menade att det var skandal att Philip Roth inte fick priset. Varför då? Bara en i taget kan få priset, och Roth kan fortfarande få det. Trots alla artiklar som skrivs på det temat så är det aldrig någon skandal att någon inte får Nobelpriset.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)