Opinioner och förtroenden

Idag redovisade Svenska Dagbladet Sifos senaste opinionsundersökning. Det hade nästan inte hänt någonting sen förra veckans undersökning, utom att Socialdemokraterna hade gått bakåt från 33,3% till 29,7%. Sifos Toivo Sjörén "förklarade" siffrorna med att säga att det inte varit några politiska utspel senaste veckan.

Men vad är det här för trams egentligen? Om ingenting har hänt i politiken så är det väl ändå ganska onödigt att ens göra en opinionsundersökning och ge den stort mediautrymme. Jag förstår mig faktiskt inte på den opinionsundersökningshysteri så råder i samhället, och kan inte se vilken nytta den tjänar. Naturligtvis behövs det ibland göras undersökningar för att se hur väljarkåren rör sig, men den är trots allt ganska trög, om det inte inträffat något radikalt såsom finanskris, terroristattack eller krig, och kanske även en opinionsundersökning i månaden är onödigt ofta. Nu görs de flera gånger i veckan, och, som sagt, vem tjänar på det utöver opinionsinstituten själva? Dessa ständiga siffror gör förmodligen politikerna än mer ängsliga och därigenom än mer ovilliga att ha visioner, tänka långsiktigt eller rent av ha en egen politik.

Det andra som jag tycker är besynnerligt är hur folk resonerar. Varför har Socialdemokraterna backat med nästan fyra procentenheter när ingenting har hänt? Det kan förstås bero på att det var andra personer som svarade än i föregående undersökning, men förmodligen inte. Så ett antal personer runt om i landet, som för en vecka sedan hade röstat på S, vill nu rösta på V, SD eller kanske M istället. Varför då? Vet de det ens själva? I vilket fall som helst så är det inget som partierna själva har någon glädje av för de vet ju inte vad det var som fick väljarna att ändra sig. Kanske berodde det på om frågan ställdes före eller efter en god middag.

Ofta brukar också frågan "Vilken partiledare har du mest förtroende för?" ställas, eller något snarlikt rörande "förtroende". Det är också något jag har svårt att förstå. Vad betyder det ens, att ha förtroende för en politiker? Att politikern i fråga vet vad hen gör och okorrumperat driver sin politik? I så fall borde en vänsterpartist kunna ha lika mycket (eller lika lite) förtroende för en moderat som en vänsterpartist, och en miljöpartist säga att hen har gott förtroende för en sverigedemokrat. Men så tror jag knappast det fungerar. En miljöpartist skulle knappast nämna en sverigedemokrat bland dem som de har förtroende för. Men när folk säger att de har mest förtroende för X, menar de bara att de delar X:s politiska uppfattning eller vad är det egentligen de säger?

Själv skulle jag inte kunna svara på frågan vem jag har mest förtroende för. Jag är ganska säker på att alla partiledare arbetar med att göra vad de tror är bäst för sitt parti och vad de tror är bäst för Sverige. Huruvida jag delar deras olika uppfattningar om vad som vore bäst för Sverige är ju irrelevant ur den aspekten.

Åkesson valtalar

Semestern är över, snart är det val och bloggen är vaken igen. Vakna är också partiledarna som antingen håller tal eller blir utfrågade i TV, radio och tidningar. Det finns mycket att säga om det, men nu nöjer jag mig med ett tal häromsistens i Sölvesborg där Jimmie Åkesson förklarade att det största globala hotet mot fred, demokrati och mänskliga rättigheter är "islamismen" men han sa också trösterikt att "Vi är fler, vi är starkare och mer övertygade än ni tror." Det låter ju fint men det stämmer knappast. "Islamism" är i sig inget hot, det är en liten del av den som är problemet, de rörelser som de osannolikt brutala IS som skryter på internet om sina halshuggningar, massakrer och kidnappningar. IS är en folkmordsrörelse. Men det är inte ett problem för världsfreden utan en existentiell kamp i Mellanöstern, och som främst drabbar andra muslimer (vid sidan av de kristna som fördrivits i Irak och Syrien). Situationen är illa nog men det blir inte bättre av Åkessons skrämselpropaganda, eller hans uppfattning att det tydligen är värre när kristna dödas än muslimer.

Men det här med att "Vi är fler, starkare och mer övertygade än ni tror." Mer övertygade? Det finns knappast några som är mer övertygade om sig själva och sin styrka än IS, det är en del av problemet. För många av dem är döden inte ett problem eller något att frukta, utan snarare något de välkomnar. Därför är de så framgångsrika på slagfältet. Men Åkesson välkomnar knappast döden eller är villig att spänna på sig sprängmedel och offra sitt liv för Sverigedemokraterna. För det är den typ av övertygelse IS handlar om.

Fast mest handlade förstås talet om invandringen, och SDs syn på den är välkänd, så jag vill bara notera ett retoriskt grepp. Åkesson använde upprepade gånger frasen "Vad får det för betydelse för" följt av exempelvis "skolan", "samhället", "staden", "arbetsmarknaden" och så vidare. Han gav dock inga svar utan praktiskt nog så fick åskådarna själva föreställa sig hur hemskt det skulle bli utan att Åkesson själv behövde ta ansvar för det. Han lyfte ju bara frågan.

Åkesson påstod mot slutet att vi aldrig (sedan 1200-talet räknat) vara så otrygga i våra hem som nu. Hur tänker han då? Hur vet han hur trygga våra hem var 1368 eller 1895? Eller ens i mitten av 1960-talet? Han påstod också att bostadsinbrotten är ett stort problem och att de ökar. Enligt brottsstatistiken är det dock tvärtom. "Under 2013 anmäldes omkring 21 000 bostadsinbrott – en minskning med en procent jämfört med året innan. En procent av hushållen uppger att de utsatts för bostadsinbrott under det senaste året." enligt BRÅ. Det är tråkigt för de som drabbas men 1% är en ganska liten siffra trots allt. Samhället har större problem.

I princip allt Åkesson sa är lätt att invända mot, principiellt eller statistiskt, men det får räcka så här för dagens inlägg.