Värdegrund

För en vecka sedan hörde jag en intervju med Åsa Sundeman i P1:s program Plånboken, Hon är VD för Mobilizera, ett företag som ständigt blir anmälda av missnöjda kunder som anser sig lurade och intervjun handlade om det. Sundeman sa att hon förstod kritiken, var medveten om sitt företags brister, och att de arbetade flitigt för att bli bättre. Med tanke på att problemet är att säljarna luras och kommer med vilseledande information borde det vara lätt att åtgärda. Det är bara att sluta ljuga. Men det är tydligen svårt för så här sa Sundeman i februari i år, då hon var intervjuvad i DN av samma anledning:

– Vi ska absolut göra det absolut bästa för den här kunden. Men jag är väl medveten om de problem vi har och vi har mycket att göra för att säkra upp vår kvalitet.

Jag förmodar att hon kommer säga samma sak om nio månader igen.

Men det som var mest intressant med radiointervjun var att Sundeman sa att Mobilizera hade en värdegrund. Det är inget konstigt med det, det har alla nu för tiden, eller i alla fall säger de att de har det. Vad som det däremot går att grubbla över är när "värdegrund" blev ett modeord och om det finns någon som tar det på allvar. Det är uppenbart att värdegrund ska ses som något positivt, har man en sådan är man ett bra företag (eller person). Men en värdegrund är bara vad man fyller den med, det finns inget som hindrar att en terroristgrupp eller ett stalinistiskt parti har en värdegrund, det innehåller bara andra värden än ett kooperativt dagis.

Framför allt känns det som att en värdegrund är något man gömmer sig bakom för att slippa ta ansvar, "Skyll inte på mig, jag har en värdegrund." Företag och myndigheter gör fel och begår övergrepp, det är ofrånkomligt, och inga värdegrunder kan ändra på det. Det var en period för några år sedan då det flera gånger rapporterades om hur små barn tvingats av tåget och lämnats ensamma på stationer för att de hade fel biljett eller åkt för långt, och konduktörerna försvarade sig med att de bara gjorde sitt jobb. Har man inte rätt biljett ska man genast av tåget. Men det borde vara uppenbart för var och en att man kan inte lämna ett litet barn på en ödslig perong och sen åka därifrån. Det är inte värdegrunden som saknas där, utan normal anständighet.

Men med tanke på att även ett företag vars affärsidé är att lura på pensionärer produkter de inte behöver och inte har råd med säger sig ha en "värdegrund" så kanske ordet snart försvinner från management-terminologin. Det används ju nästan enbart när någon gjort någon ohederligt eller omoraliskt.

System 1 och det offentliga rummet

Att människor skriver korkade och/eller anstötliga saker på bloggar, i statusuppdateringar, på Twitter och så vidare sker regelmässigt nu för tiden. (Kurdo Baksi var ivrig att påpeka att han faktiskt plockat bort den tweet där han några dagar tidigare kallade riksdagsledamoten Hanif Bali för "Moderaternas nye Jackie Arklöv"). Vad jag tycker är intressant med vad som sker är att folk säger offentligt sådant de tidigare bara sa hemma vid matbordet eller i sovrummet, och att det per automatik leder till ett mer provocerande och ogenomtänkt debattklimat. Vad som också är intressant är att det är en exemplifiering på det som exempelvis Daniel Kahneman skriver om i Thinking, Fast and Slow, att vi har två system, smidigt kallat system 1 och 2, som styr vårt agerande. System 1 är det spontana, utan eftertanke, och system 2 är eftertanke och precision. (Bland de exempel Kahneman nämner återfinns att system 1 räcker för att köra bil på en otrafikerad väg eller förstå en enkel mening men system 2 krävs för att fickparkera eller bedöma en komplex argumentations relevans.)

Det förklarar varför även de som är vana medieanvändare, i vissa fall till och med ansvariga för ett partis eller företags yttre kommunikation, så ofta gör bort sig. Det är bara system 1 som kommer till tals. Kurdo Baksi tycker knappast att Hanif Bali är jämförbar med en nynazistisk legosoldat och polismördare, men i ett ögonblick av frustration och ilska så fräste han till. Tidigare hade han gjort det i ett slutet sällskap men nu gjorde han det inför alla, och det förevigades. Att han nu plockat bort det är egentligen irrelevant, internet glömmer inte.

Det händer ofta att jag läser en artikel, tycker den är idiotisk, och impulsen är att skriva en kommentar eller något surt på Facebook. Men min policy är att inte göra det, utan att vänta ett tag och sen läsa texten igen. När jag läser den andra gången är den sällan lika upprörande som första gången, det är lätt att övertolka eller missförstå, och bli blind för nyanser. Det är onödigt att bli arg i onödan, särskilt i det offentliga rummet, och bättre att ge system 2 en chans.

Vad som också är problematiskt är förstås den iver med vilken somliga kallar andra för fascister och nazister, enbart för att de inte håller med dem i någon politisk fråga. Det är en trivialisering av nazismen och gör det betydligt svårare att föra en meningsfull diskussion. Man bävar därtill inför tanken att en överlevande från ett koncentrationsläger ska berätta om hur det var under nazismen och får responsen att "Ja, det är väl som att leva med en moderatledd regering."