Att dalta med Stalin

För ett antal år sedan läste jag en artikel i Proletären (tror jag) som handlade om Andra världskriget. I artikeln stod det bland annat att under flera år kämpade Sovjet heroiskt och ensamt mot Tyskland, innan USA behagade blanda sig i. Som historiebeskrivning är det den totala motsatsen mot vad som verkligen hände eftersom Sovjet och Tyskland var allierade fram till 1941 och det land som mer eller mindre ensamt bekämpade Tyskland fram till dess var Storbritannien (andra länder som försökte stå emot den tyska krigsmakten ockuperats snabbt) och därför var artikeln mer intressant för vad den sa om dess författare än vad den sa om verkligheten.

Jag påmindes om det där när jag läste Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet häromdagen om Sovjets roll under Andra världskriget. Här är ett citat. "I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia, och det har man lyckats ganska bra med. Sovjets avgörande krigs­insats är helt mörklagd." Jag har förvisso inte läst allt som skrivits om Andra världskriget men jag kan inte påminna mig några böcker eller artiklar där Sovjet har mörklagts. Exempelvis brukar slaget om Stalingrad lyftas fram som den mest avgörande vändpunkten, och det påpekas ofta att Sovjet var det land som förlorade flest människor under kriget. Finns det några belägg över huvud taget för påståendet att Sovjets avgörande insats skulle vara "helt mörklagd"? Var har den där mörkläggningen i så fall ägt rum och hur? Och vilka är "högern"?

I nästa mening skriver Linderborg "Östfronten framställs som ett krig mellan två diktatorer av samma skrot och korn." som om det vore problematiskt och en del i mörkläggningskampanjen. Men "diktatorer av samma skrot och korn" var ju precis vad Hitler och Stalin var. Brutaliteten, paranoian, totalitarismen och massmördandet hade de båda gemensamt.

"Man vågar dock inte helt dra ­konsekvenserna av den tolkningen, eftersom man då också måste säga att väst­makterna lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler." skriver hon sen. Men varför är det den enda konsekvensen? Det finns ingen logik i det. En mer logisk konsekvens vore väl att Stalin och Hitler allierade sig och det var också vad som hände, formaliserat 1939 i och med Molotov-Ribbentrop-pakten. Det nämner Linderborg inte alls och det är vad som gör hennes artikel så förljugen. (En som var med på 1930-talet var folkmusikern Pete Seeger, som skrev sånger som hyllade Stalin och Hitlers samarbete, inklusive Molotov-Ribbentrop-pakten, och fördömde USAs president Roosevelt som krigsmånglare.)

Det som är mest besynnerligt är kanske att den populärkulturella bilden av Andra världskriget är såsom Linderborg verkar vilja att det ska vara, att det var ett enkelt, svartvitt krig, med de onda nazisterna på ena sidan och de goda på den andra sidan. Men verkligen är inte sådan. Stalin och Hitler var i mångt och mycket lika varandra, kriget mellan Sovjet och Tyskland var en uppgörelse mellan två ofattbart brutala diktaturer. Det är inte en höger mörkläggning att hävda det; det är förnekelsen av det som är en mörkläggning.

I artikel passar Linderborg också på att nämna Ukraina, och ge dem en känga, det brukar Aftonbladets kultursida göra. Men hon nämner förstås inte Holodomor, det vill säga den massvält som drabbade Ukraina från 1932 till 1933 då flera miljoner människor omkom (minst tre miljoner men kanske så många som 10 miljoner) och som var skapad av Stalin, av politiska skäl. Det var trots allt så han arbetade. Några år senare, under "den stora utrensningen" (även kallad "den stora terrorn") 1937-1938, organiserade han avrättningar av uppåt 700 000 människor.

Kort sagt, även om det var Röda armén som befriade Auschwitz så finns det ingen anledning att dalta med Stalin, varken av Sven Wollter eller Åsa Linderborg. Därtill, om nu "högern" varit så framgångsrik i sin "mörkläggning" av historien så skulle man förvänta sig att Stalins och Sovjetunionens brott mot mänskligheten vore lika välkända som nazisternas, men så är det ju inte alls. Jag minns till exempel när jag läste idéhistoria på Stockholms universitet och under ett seminarium (på kandidatnivån) nämnde Gulag. Det var några som visste inte vad det var. Det är ett konkret problem, även om Linderborg kanske inte håller med.

Ubåtar och patriarkatet

Något som förenar dem som debatterar Nato är rädslan för Ryssland. Nato-förespråkarna säger att Ryssland (och tidigare Sovjet) är ett hot mot oss och vi bör gå med i Nato för att bli säkrare. Nato-motståndarna hävdar att genom att gå med i Nato så kommer vi reta upp Ryssland och göra oss mer utsatta.

Samma tankar har hörts i kommentarerna till förra veckans militära insats i Stockholms skärgård och jakten på en eventuell ubåt. Göran Greider sa i P1 att å ena sidan vet vi inte varifrån den eventuella ubåten kommer, å andra sidan är det uppenbart att vårt närmande till Nato provocerat Ryssland och om ubåten är rysk så har vi bara oss själva att skylla. Han menade också att svenska folket är helt ovetande om Sveriges nära samarbete med Nato. Det må så vara, och Sverige och Nato har alltid haft ett nära samarbete, men vi har haft en prekär relation till Ryssland betydligt längre än så. Huruvida Sverige är med i Nato eller inte är naturligtvis inte den enda anledning till att Ryssland spionerar på oss, och kränker vårt luftrum. Det är inget som skulle upphöra även om Sverige gick ut offentligt och sa att vi aldrig mer kommer samarbeta med Nato. Det är för övrigt inte heller ett fullgott skäl. Ryssland pratar alltid om hur de känner sig hotade och "inringade" av väst, men det är tämligen absurt. Dels för att det bara är en liten procent av Rysslands gränser som vetter mot väst och dels för att Ryssland är en kärnvapenmakt som inte är hotat militärt.

Ett annat exempel är ett debattinlägg från F! i Expressen. Där skriver Gudrun Schyman och Veronica Svärd bland annat "Det är helt väntat att Ryssland reagerar inför att Sverige låter Nato flytta fram positionerna mot Rysslands gräns. Det är en konsekvens av svensk försvarspolitik." Nu gränsar i och för sig inte Sverige mot Ryssland, men även om det gjorde det så är det väl trots allt irrelevant? Ska vi låta vår utrikes- och säkerhetspolitik styras av vad som behagar Moskva?

De skriver också att "Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen." Det må så vara, men det beror på hur pass ömsesidig nedrustningen är. Andra världskriget hade kanske undvikits om inte Tyskland rustat upp medan andra länder rustat ner efter Första världskriget. En anledning till att Sverige ansåg sig tvunget att tillåta transporter av tyska soldater på svenska järnvägar var att vårt försvar inte hade någon avskräckande verkan på tyskarna.

I en uppföljande artikel skriver Schyman och Svärd att "Det vi hittills vet är att det inte finns några bevis för någon militär aktivitet överhuvudtaget. Ingen u-båt, ingen nationalitet." men de vet knappast vad den svenska marinen kommit fram till under sitt underrättelsearbete. Men oavsett så borde det vara irrelevant för F!, de vill ju avskaffa försvaret oavsett hur omvärlden ser ut, och oavsett om det finns ett konkret hot mot Sverige eller inte.

Schyman och Svärd skriver också "Enligt vår analys är våldet alltid ett uttryck för makt och kontroll. Det finns i alla våra relationer, från de mest intima till de internationella. Maskuliniteten och den patriarkala dominansen förkroppsligad i våldshandlingar finns på alla nivåer i samhället. I de nära och intima relationerna, i våldet på gatan, män mot män, i polisens våldsmonopol och i det yttersta maktinstrumentet det militära våldet." Den analysen känns bristfällig. Våld kan också vara ett uttryck för frustration, vrede eller sorg. Våld kan vara självförsvar, ren självbevarelsedrift. (Det kan väl inte vara så att Schyman och Svärd förespråkar att den som håller på att bli våldtagen inte ska försvara sig utan istället inleda en dialog med sina angripare?) Våld kan också vara riktat mot den egna personen. Därtill, jag håller med att våld kan återfinnas "i alla våra relationer", även de "mest intima" men också mellan kvinnor, och från kvinnor mot män. Våld är inte uteslutande något patriarkalt, det är en ofrånkomlig del av livet. Nästan alla andra djur, och även växter, använder sig av våld, och det finns ingen anledning att tro att våldet skulle försvinna även om alla länder styrdes av F!. Deras analys bygger inte på verkliga förhållanden utan på ett ideologiskt önsketänkande.