Ju mer jag tänker på regeringens iver att de facto lägga ner flera svenska institut runt Medelhavet och svenskundervisningen utomlands samt dra in statsbidraget till Terminologicentrum, ju mer irriterad blir jag. Dels för att man fattat besluten helt utan utredning som om man inte kunde föreställa sig att besluten skulle ha någon effekt, vilket i sin tur tyder på en närmast föraktfull inställning till dessa kulturinstitutioner, och dels för att det handlar om så lite pengar, i statsbudgeten är det blott växelpengar. Ändå angriper man dem med större iver än man tar sig an omtalade valfrågor som Bromma flygplats, Förbifart Stockholm eller vinster i välfärden. Det är lätt att raljera och bli ironisk över en så dåligt underbyggd och grumlig politik, men jag ska försöka låta bli. Annat än att påpeka att de ansvariga politikerna nu inte riktigt verkar vilja ta ansvar för besluten.
Utan statssekreterare Eva Lindström. Så här säger hon apropå att Terminologicentrum inte längre ska få statsbidrag för att utföra det arbete som staten gett dem i uppgift att utföra:
"Sedan är det regeringens utgångspunkt att de som utnyttjar de här tjänsterna också ska vara med och finansiera dem."
Utom staten då? Hon var dessutom kritisk mot Terminologicentrums bolagsform. När P1:s reporter (i programmet Språket) påpekade att det var den förra socialdemokratiska regeringen så låg bakom den bolagsformen så blev Lindström däremot ställd.
Så här skrev Maaret Koskinen i DN häromdagen:
"Det är just ett sådant förgivettagande och bristen på insikt i humanioras osynliga och konstant pågående verkan som tycks ligga bakom regeringens beslut att demontera än det ena, än det andra inflytelserika och lyckosamma kunskapsinstitutionen. Vad bättre (värre) exempel än det senaste debaclet med Terminologicentrum: där pågår en verksamhet som de flesta av oss inte känt till men vars arbete vi, utan att veta det, drar nytta av varje dag."
Precis.
Regeringens policy att dra in bidraget för viktiga och välfungerande institutioner utan utredning eller förvarning leder ju också till att ingen kan känna sig säker, för vem vet vems statsbidrag oförhappandes försvinner när nästa budget presenteras?
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
söndag, november 16, 2014
lördag, september 13, 2014
Om löften och svar
En gång när jag var i tjugoårsåldern så läste jag en uppsats som avslutades med orden "Det viktiga är trots allt inte att ge svaren, det viktiga är att ställa frågorna." och jag tyckte att det var så genialt. Jag fortsatte länge att tycka det, men sen en dag insåg jag att det inte alls är genialt utan att göra det lätt för sig. Att ställa en fråga kräver varken kunskap, ambition eller mål.
"Varför dör så många barn innan de fyllt fem år?" (Omkring 18000 om dagen globalt sett.)
Så, jag ställde en fråga. Now what? Om alla bara gick runt och ställde frågor skulle inget hända, det är bara när vi försöker ge svar som det finns en poäng med frågorna.
Valrörelsen har gjort det tydligt igen, då många hävdar att det är viktigt med partier som FI att de lyfter frågor. Men för att förändra måste de också ha realistiska lösningar. En taleskvinna för FI fick i en intervju frågan hur de hade tänkt finansiera sina förslag och hon svarade att det hade de verkligen inte räknat på eftersom de var idealister. Tänk om alla partier körde den linjen.
Det finns en viktig skillnad mellan att ha åsikter och att ha en politik. SD till exempel har många åsikter men de har ingen politik. Men att ha åsikter är till intet förpliktigande, det kan man ha utan att det får konsekvenser eller att man behöver ta ansvar. Det är politik som är det svåra. Miljöpartiets Åsa Romson fick frågan hur många flygplatser runt om i landet MP hoppas kunna lägga ner och hon vred sig som en mask i sin ovilja att besvara frågan, eftersom ett svar skulle betyda att hennes åsikt att flyg och flygplatser är något dumt plötsligt skulle konkretiseras genom de politiska effekterna av att förverkliga sin åsikt. Politik innebär att balansera det positiva med det negativa (eftersom i princip alla beslut kostar något, innebär en kompromiss), men en åsikt behöver inte balanseras utan är okomplicerad och enkel.
Eftersom politik handlar om kompromisser, särskilt i en demokrati, så är det egentligen oansvarigt av politiker att lova saker innan ett val, eftersom de omöjligt kan veta om de kommer ha möjlighet att genomdriva sina löften. De kan önska sig saker, men inte lova. Men de måste lova saker för det är vad journalisterna och medborgarna kräver, det är ett ömsesidigt dubbelspel. Men så har de flesta också en orealistisk bild av vad politiker kan åstadkomma, oavsett om de är USA:s president eller kommunpolitiker i Hudiksvall.
Imorgon är äntligen valdagen men jag har inte bestämt mig än. Det lutar åt vänster men det är inte garanterat. Förhoppningsvis blir allt glasklart i röstbåset.
"Varför dör så många barn innan de fyllt fem år?" (Omkring 18000 om dagen globalt sett.)
Så, jag ställde en fråga. Now what? Om alla bara gick runt och ställde frågor skulle inget hända, det är bara när vi försöker ge svar som det finns en poäng med frågorna.
Valrörelsen har gjort det tydligt igen, då många hävdar att det är viktigt med partier som FI att de lyfter frågor. Men för att förändra måste de också ha realistiska lösningar. En taleskvinna för FI fick i en intervju frågan hur de hade tänkt finansiera sina förslag och hon svarade att det hade de verkligen inte räknat på eftersom de var idealister. Tänk om alla partier körde den linjen.
Det finns en viktig skillnad mellan att ha åsikter och att ha en politik. SD till exempel har många åsikter men de har ingen politik. Men att ha åsikter är till intet förpliktigande, det kan man ha utan att det får konsekvenser eller att man behöver ta ansvar. Det är politik som är det svåra. Miljöpartiets Åsa Romson fick frågan hur många flygplatser runt om i landet MP hoppas kunna lägga ner och hon vred sig som en mask i sin ovilja att besvara frågan, eftersom ett svar skulle betyda att hennes åsikt att flyg och flygplatser är något dumt plötsligt skulle konkretiseras genom de politiska effekterna av att förverkliga sin åsikt. Politik innebär att balansera det positiva med det negativa (eftersom i princip alla beslut kostar något, innebär en kompromiss), men en åsikt behöver inte balanseras utan är okomplicerad och enkel.
Eftersom politik handlar om kompromisser, särskilt i en demokrati, så är det egentligen oansvarigt av politiker att lova saker innan ett val, eftersom de omöjligt kan veta om de kommer ha möjlighet att genomdriva sina löften. De kan önska sig saker, men inte lova. Men de måste lova saker för det är vad journalisterna och medborgarna kräver, det är ett ömsesidigt dubbelspel. Men så har de flesta också en orealistisk bild av vad politiker kan åstadkomma, oavsett om de är USA:s president eller kommunpolitiker i Hudiksvall.
Imorgon är äntligen valdagen men jag har inte bestämt mig än. Det lutar åt vänster men det är inte garanterat. Förhoppningsvis blir allt glasklart i röstbåset.
torsdag, juli 17, 2014
System 1 och det offentliga rummet
Att människor skriver korkade och/eller anstötliga saker på bloggar, i statusuppdateringar, på Twitter och så vidare sker regelmässigt nu för tiden. (Kurdo Baksi var ivrig att påpeka att han faktiskt plockat bort den tweet där han några dagar tidigare kallade riksdagsledamoten Hanif Bali för "Moderaternas nye Jackie Arklöv"). Vad jag tycker är intressant med vad som sker är att folk säger offentligt sådant de tidigare bara sa hemma vid matbordet eller i sovrummet, och att det per automatik leder till ett mer provocerande och ogenomtänkt debattklimat. Vad som också är intressant är att det är en exemplifiering på det som exempelvis Daniel Kahneman skriver om i Thinking, Fast and Slow, att vi har två system, smidigt kallat system 1 och 2, som styr vårt agerande. System 1 är det spontana, utan eftertanke, och system 2 är eftertanke och precision. (Bland de exempel Kahneman nämner återfinns att system 1 räcker för att köra bil på en otrafikerad väg eller förstå en enkel mening men system 2 krävs för att fickparkera eller bedöma en komplex argumentations relevans.)
Det förklarar varför även de som är vana medieanvändare, i vissa fall till och med ansvariga för ett partis eller företags yttre kommunikation, så ofta gör bort sig. Det är bara system 1 som kommer till tals. Kurdo Baksi tycker knappast att Hanif Bali är jämförbar med en nynazistisk legosoldat och polismördare, men i ett ögonblick av frustration och ilska så fräste han till. Tidigare hade han gjort det i ett slutet sällskap men nu gjorde han det inför alla, och det förevigades. Att han nu plockat bort det är egentligen irrelevant, internet glömmer inte.
Det händer ofta att jag läser en artikel, tycker den är idiotisk, och impulsen är att skriva en kommentar eller något surt på Facebook. Men min policy är att inte göra det, utan att vänta ett tag och sen läsa texten igen. När jag läser den andra gången är den sällan lika upprörande som första gången, det är lätt att övertolka eller missförstå, och bli blind för nyanser. Det är onödigt att bli arg i onödan, särskilt i det offentliga rummet, och bättre att ge system 2 en chans.
Vad som också är problematiskt är förstås den iver med vilken somliga kallar andra för fascister och nazister, enbart för att de inte håller med dem i någon politisk fråga. Det är en trivialisering av nazismen och gör det betydligt svårare att föra en meningsfull diskussion. Man bävar därtill inför tanken att en överlevande från ett koncentrationsläger ska berätta om hur det var under nazismen och får responsen att "Ja, det är väl som att leva med en moderatledd regering."
Det förklarar varför även de som är vana medieanvändare, i vissa fall till och med ansvariga för ett partis eller företags yttre kommunikation, så ofta gör bort sig. Det är bara system 1 som kommer till tals. Kurdo Baksi tycker knappast att Hanif Bali är jämförbar med en nynazistisk legosoldat och polismördare, men i ett ögonblick av frustration och ilska så fräste han till. Tidigare hade han gjort det i ett slutet sällskap men nu gjorde han det inför alla, och det förevigades. Att han nu plockat bort det är egentligen irrelevant, internet glömmer inte.
Det händer ofta att jag läser en artikel, tycker den är idiotisk, och impulsen är att skriva en kommentar eller något surt på Facebook. Men min policy är att inte göra det, utan att vänta ett tag och sen läsa texten igen. När jag läser den andra gången är den sällan lika upprörande som första gången, det är lätt att övertolka eller missförstå, och bli blind för nyanser. Det är onödigt att bli arg i onödan, särskilt i det offentliga rummet, och bättre att ge system 2 en chans.
Vad som också är problematiskt är förstås den iver med vilken somliga kallar andra för fascister och nazister, enbart för att de inte håller med dem i någon politisk fråga. Det är en trivialisering av nazismen och gör det betydligt svårare att föra en meningsfull diskussion. Man bävar därtill inför tanken att en överlevande från ett koncentrationsläger ska berätta om hur det var under nazismen och får responsen att "Ja, det är väl som att leva med en moderatledd regering."
onsdag, maj 28, 2014
Vurmen för vanligt folk
"Vi har valt vanligt folk. Vi tror att de vet mer än proffspolitiker och avdankade journalister om hur vanligt folk har det," sa SD:s partisekreterare Björn Söder om de två personer som de tänker skicka ner till Bryssel. Det må låta fint och folkligt men det är ändå ett besynnerligt resonemang. Det finns till exempel ingen anledning till varför en, säg, busschaufför i Ängelholm skulle veta mer om hur en bonde i Värmland, en IT-konsult i Sundsvall eller en ensamstående mamma i Skärholmen har det. Inte mer än "en avdankad journalist". Det är ju inte så att alla "vanliga" människor har samma behov, samma krav och befinner sig i samma situation.
Dessutom är det oklart vad det hjälper att man vet "hur vanligt folk har det" när det ska röstas om sanktioner mot Ryssland, frihandelsavtal med Korea och stresstester av banker? Som politiker, i alla fall utanför kommunpolitiken, måste man fatta beslut i globala frågor som oftast är oerhört komplicerade. Att veta vad en liter mjölk kostar på ICA har ingen betydelse då.
Det påminner mig om när jag hörde Stefan Jarl hålla ett föredrag för ett antal år sedan där han sa att det aldrig skulle falla honom in att intervjua experter eller universitetsprofessorer i sina dokumentärer, för de är elitistiska och korrumperade. Bara vanligt folk, som visste hur det verkligen låg till, var välkomna. Men det är absurt. Det finns naturligtvis ingen som helst anledning till varför "mannen på gatan" skulle ge en mer korrekt och opartisk analys av exempelvis klimatförändringar än en professor i dynamisk meteorologi.
Men om Björn Söders ord ska tolkas som SD:s nya policy så får man förmoda att proffspolitikern Jimmie Åkesson snart kommer ersättas med "en vanlig människa", någon som vet hur folk har det.
Dessutom är det oklart vad det hjälper att man vet "hur vanligt folk har det" när det ska röstas om sanktioner mot Ryssland, frihandelsavtal med Korea och stresstester av banker? Som politiker, i alla fall utanför kommunpolitiken, måste man fatta beslut i globala frågor som oftast är oerhört komplicerade. Att veta vad en liter mjölk kostar på ICA har ingen betydelse då.
Det påminner mig om när jag hörde Stefan Jarl hålla ett föredrag för ett antal år sedan där han sa att det aldrig skulle falla honom in att intervjua experter eller universitetsprofessorer i sina dokumentärer, för de är elitistiska och korrumperade. Bara vanligt folk, som visste hur det verkligen låg till, var välkomna. Men det är absurt. Det finns naturligtvis ingen som helst anledning till varför "mannen på gatan" skulle ge en mer korrekt och opartisk analys av exempelvis klimatförändringar än en professor i dynamisk meteorologi.
Men om Björn Söders ord ska tolkas som SD:s nya policy så får man förmoda att proffspolitikern Jimmie Åkesson snart kommer ersättas med "en vanlig människa", någon som vet hur folk har det.
måndag, maj 26, 2014
EU-val och rösträtt
Det var EU-val igår och det är svårt att inte bli förbannad på valresultaten i många länder. Mörka krafter är i rörelse och det går inte an att bara sitta och titta på. Jag har länge velat ha en plats där jag skriver på svenska (jag kommunicerar annars mest på engelska) och idag har jag tillräckligt med inspiration, och ilska, för att starta den här bloggen. Vi får se vart den leder. Jag inleder i alla fall med några ord om att rösta.
Valdeltagandet var i många länder lågt, till och med beklämmande lågt. Att inte gå att rösta är för vissa något fin och hedervärt, antingen för att man tycker att alla partier är likadana (vilket dock aldrig är sant) eller för att man bojkottar någonting. Problemet med att inte rösta är naturligtvis att ens röst inte blir hörd, och man blir snarare avfärdad som soffliggare än som någon som revolterar. Ungdomar är dåliga på att rösta, av olika skäl, och följaktligen finns det inga särskilda valtaktiska skäl för partierna att föra en politik som främjar ungdomar. I en krönika i The Guardian om den senaste brittiska budgeten påpekade Jonathan Freedland att finansminister George Osbornes budget var fylld av ekonomiska löften till pensionärer (som röstar i stor utsträckning) på bekostnad av satsningar på ungdomar (som till stor del inte röstar). En annan nackdel med att inte rösta är att man sen inte kan beklaga sig över den politik som förs eftersom man själv inte försökte påverka den när man hade chansen. (I USA är det populärt med tröjor och klistermärken med texten "Don't blame me, I voted for the other guy." vilket som ställningstagande är betydligt mer slagkraftigt än "Don't blame me, I didn't vote.") Naturligtvis är det inte bara valdagen som räknas men den är trots allt en central punkt för politik. Eftersom extremistpartiers väljare är mer benägna att gå och rösta så får de mer mandat och mer inflytande än vad de egentligen har rätt till, deras inflytande blir oproportionerligt.
Sen är jag frusterad över hur massmedia och kommentatorer buntar ihop de många EU-kritiska partierna som om de vore ett och samma, men det är en väldigt stor skillnad mellan exempelvis brittiska UKIP och grekiska nazistpartiet Gyllene gryning. De har närmast ingenting gemensamt. De här partierna är förvisso i de flesta fallen obehagliga men de skiljer sig åt på centrala punkter. Vissa är antisemitiska, andra stödjer Israel, vissa är homofobiska, andra är inte alls det, vissa vill avskaffa all invandring, vissa vill "bara" minska den. Däremot är de flesta islamofobiska, och väldigt många stödjer (och får stöd av) Putin. Det är också problematiskt att kalla alla dessa partier för högerpartier då många har en ekonomisk politik som allmänt brukar klassas som vänster. Den främsta anledningen till att många av de här partierna klassas som högerpartier verkar vara deras hållning när det gäller invandring men kan man inte lika gärna kalla dem vänsterpartier med invandringsfientlig politik då? Kanske inte, men det visar hur förenklat, eller snarare fördummande, det är att hålla fast vid ett binärt höger/vänster-tänkande. Fast att göra det lätt för sig, och sky komplexitet, är ju alltid populärt.
Det var några spontana reflektioner. Fortsättning följer.
Valdeltagandet var i många länder lågt, till och med beklämmande lågt. Att inte gå att rösta är för vissa något fin och hedervärt, antingen för att man tycker att alla partier är likadana (vilket dock aldrig är sant) eller för att man bojkottar någonting. Problemet med att inte rösta är naturligtvis att ens röst inte blir hörd, och man blir snarare avfärdad som soffliggare än som någon som revolterar. Ungdomar är dåliga på att rösta, av olika skäl, och följaktligen finns det inga särskilda valtaktiska skäl för partierna att föra en politik som främjar ungdomar. I en krönika i The Guardian om den senaste brittiska budgeten påpekade Jonathan Freedland att finansminister George Osbornes budget var fylld av ekonomiska löften till pensionärer (som röstar i stor utsträckning) på bekostnad av satsningar på ungdomar (som till stor del inte röstar). En annan nackdel med att inte rösta är att man sen inte kan beklaga sig över den politik som förs eftersom man själv inte försökte påverka den när man hade chansen. (I USA är det populärt med tröjor och klistermärken med texten "Don't blame me, I voted for the other guy." vilket som ställningstagande är betydligt mer slagkraftigt än "Don't blame me, I didn't vote.") Naturligtvis är det inte bara valdagen som räknas men den är trots allt en central punkt för politik. Eftersom extremistpartiers väljare är mer benägna att gå och rösta så får de mer mandat och mer inflytande än vad de egentligen har rätt till, deras inflytande blir oproportionerligt.
Sen är jag frusterad över hur massmedia och kommentatorer buntar ihop de många EU-kritiska partierna som om de vore ett och samma, men det är en väldigt stor skillnad mellan exempelvis brittiska UKIP och grekiska nazistpartiet Gyllene gryning. De har närmast ingenting gemensamt. De här partierna är förvisso i de flesta fallen obehagliga men de skiljer sig åt på centrala punkter. Vissa är antisemitiska, andra stödjer Israel, vissa är homofobiska, andra är inte alls det, vissa vill avskaffa all invandring, vissa vill "bara" minska den. Däremot är de flesta islamofobiska, och väldigt många stödjer (och får stöd av) Putin. Det är också problematiskt att kalla alla dessa partier för högerpartier då många har en ekonomisk politik som allmänt brukar klassas som vänster. Den främsta anledningen till att många av de här partierna klassas som högerpartier verkar vara deras hållning när det gäller invandring men kan man inte lika gärna kalla dem vänsterpartier med invandringsfientlig politik då? Kanske inte, men det visar hur förenklat, eller snarare fördummande, det är att hålla fast vid ett binärt höger/vänster-tänkande. Fast att göra det lätt för sig, och sky komplexitet, är ju alltid populärt.
Det var några spontana reflektioner. Fortsättning följer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)