Att dalta med Stalin

För ett antal år sedan läste jag en artikel i Proletären (tror jag) som handlade om Andra världskriget. I artikeln stod det bland annat att under flera år kämpade Sovjet heroiskt och ensamt mot Tyskland, innan USA behagade blanda sig i. Som historiebeskrivning är det den totala motsatsen mot vad som verkligen hände eftersom Sovjet och Tyskland var allierade fram till 1941 och det land som mer eller mindre ensamt bekämpade Tyskland fram till dess var Storbritannien (andra länder som försökte stå emot den tyska krigsmakten ockuperats snabbt) och därför var artikeln mer intressant för vad den sa om dess författare än vad den sa om verkligheten.

Jag påmindes om det där när jag läste Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet häromdagen om Sovjets roll under Andra världskriget. Här är ett citat. "I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia, och det har man lyckats ganska bra med. Sovjets avgörande krigs­insats är helt mörklagd." Jag har förvisso inte läst allt som skrivits om Andra världskriget men jag kan inte påminna mig några böcker eller artiklar där Sovjet har mörklagts. Exempelvis brukar slaget om Stalingrad lyftas fram som den mest avgörande vändpunkten, och det påpekas ofta att Sovjet var det land som förlorade flest människor under kriget. Finns det några belägg över huvud taget för påståendet att Sovjets avgörande insats skulle vara "helt mörklagd"? Var har den där mörkläggningen i så fall ägt rum och hur? Och vilka är "högern"?

I nästa mening skriver Linderborg "Östfronten framställs som ett krig mellan två diktatorer av samma skrot och korn." som om det vore problematiskt och en del i mörkläggningskampanjen. Men "diktatorer av samma skrot och korn" var ju precis vad Hitler och Stalin var. Brutaliteten, paranoian, totalitarismen och massmördandet hade de båda gemensamt.

"Man vågar dock inte helt dra ­konsekvenserna av den tolkningen, eftersom man då också måste säga att väst­makterna lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler." skriver hon sen. Men varför är det den enda konsekvensen? Det finns ingen logik i det. En mer logisk konsekvens vore väl att Stalin och Hitler allierade sig och det var också vad som hände, formaliserat 1939 i och med Molotov-Ribbentrop-pakten. Det nämner Linderborg inte alls och det är vad som gör hennes artikel så förljugen. (En som var med på 1930-talet var folkmusikern Pete Seeger, som skrev sånger som hyllade Stalin och Hitlers samarbete, inklusive Molotov-Ribbentrop-pakten, och fördömde USAs president Roosevelt som krigsmånglare.)

Det som är mest besynnerligt är kanske att den populärkulturella bilden av Andra världskriget är såsom Linderborg verkar vilja att det ska vara, att det var ett enkelt, svartvitt krig, med de onda nazisterna på ena sidan och de goda på den andra sidan. Men verkligen är inte sådan. Stalin och Hitler var i mångt och mycket lika varandra, kriget mellan Sovjet och Tyskland var en uppgörelse mellan två ofattbart brutala diktaturer. Det är inte en höger mörkläggning att hävda det; det är förnekelsen av det som är en mörkläggning.

I artikel passar Linderborg också på att nämna Ukraina, och ge dem en känga, det brukar Aftonbladets kultursida göra. Men hon nämner förstås inte Holodomor, det vill säga den massvält som drabbade Ukraina från 1932 till 1933 då flera miljoner människor omkom (minst tre miljoner men kanske så många som 10 miljoner) och som var skapad av Stalin, av politiska skäl. Det var trots allt så han arbetade. Några år senare, under "den stora utrensningen" (även kallad "den stora terrorn") 1937-1938, organiserade han avrättningar av uppåt 700 000 människor.

Kort sagt, även om det var Röda armén som befriade Auschwitz så finns det ingen anledning att dalta med Stalin, varken av Sven Wollter eller Åsa Linderborg. Därtill, om nu "högern" varit så framgångsrik i sin "mörkläggning" av historien så skulle man förvänta sig att Stalins och Sovjetunionens brott mot mänskligheten vore lika välkända som nazisternas, men så är det ju inte alls. Jag minns till exempel när jag läste idéhistoria på Stockholms universitet och under ett seminarium (på kandidatnivån) nämnde Gulag. Det var några som visste inte vad det var. Det är ett konkret problem, även om Linderborg kanske inte håller med.

Tillgång, aura och avstånd

När jag växte upp så var jag musikintresserad, och ständigt på jakt efter skivor. Då fanns inte Internet i sin nuvarande form utan jag besökte kontinuerligt skivbörser och butiker (iklusive den mytomspunna Bengans i Göteborg). Området runt Dean Street i London var än mer legendariskt som ett ställe att hitta musik på. Ett av mina bästa barndomsminnen är när jag köpte Pet Shop Boys LP Actually i en skivbutik i en förort till Stockholm, och skivhandlaren tog ut skivan ur fodralet och höll upp den mot ljuset för att se om den var repig eller bucklig. Idag när det mesta finns på Spotify, och andra besläktade tjänster, har den där mystiken nästan helt försvunnit. När allt finns tillgängligt blir värdet på det mindre, oavsett vad det gäller. Inte nödvändigtvis värdet i kronor, men det mer esoteriska värdet, något liknande den aura som Walter Benjamin pratade om, och som han menade försvann med den "tekniska reproduktionens tidsålder". Den digitala spridningens tidsålder tycks mig som en större förändring än den som Benjamin diskuterade 1936. (Benjamins text påminner om att han är influerad av Charles Baudelaire, jämför exempelvis dennes Den moderna publiken och fotografin från 1859.)

Det har länge, långt före internet, varit populärt att köpa reproduktioner av konstverk och hänga upp i sitt hem, oftast reproducerat så att det är uppenbart att det är just en reproduktion, exempelvis med en museumlogga på framsidan. Idag kan man köpa print-on-demand versioner av kända målningar, i samma storlek som originalverket, och utan några synliga tecken (för en amatör) på att det är en kopia. Det är inget för mig, det känns förljuget, kanske rent av vulgärt. Jag köpte en reproduktion av en av Sidney Nolans tavlor med Ned Kelly-motiv för 13 år sedan i Melbourne men jag har fortfarande inte hängt upp den.

Det handlar inte bara om original eller autenticitet utan också om historia, den specifika historien rörande en plats, en person, en inrättning, eller ett föremål. Om känslan att vara i ett hus som är 1000 år gammalt, eller att känna att en tillhör en tradition som går tillbaka hundratals år, som när jag på examensdagen i St Andrews (där jag disputerat) slogs på huvudet med samma tygbit som slagits i huvudet på doktorander i hundratals år. Det är skillnad mellan att dricka ett öl från ett mikrobryggeri som öppnade förra månaden och att dricka ett öl som munkar började brygga 1240 (som belgiska Leffe). Inte för att den ena nödvändigtvis är godare än den andra, bara att det är en annan sak. Det är populärt att förespråka det nya, att bryta med traditioner, att fnysa åt det gamla, men det är inget som bör göras generellt utan, som jag skrev i ett tidigare inlägg om rasism, något som helst görs från fall till fall. Historia och traditioner tillhör de centrala saker som gör oss till dem vi är, precis som vår personlighet i stor utsträckning bygger på de minnen vi har.

Många har inte råd eller möjlighet att handla på något annat sätt än på nätet. Att handla i en fysisk butik kanske rent av är en klassfråga, eller i alla fall en fråga om inkomstklyftor (vilket inte är samma sak). Det är trots allt oftast billigare att handla på nätet och mycket finns bara att få tag där. Men det är också så att många, kanske de flesta, näthandlar av bekvämlighetsskäl och av girighetsskäl. Istället för att köpa en bok i den fysiska bokhandeln kan en köpa två böcker i nätbokhandeln. Men hur mycket är det värt? Kanske tillfredsställelsen av att köpa bara en bok i butiken överväger fördelarna med nätinköpet. Jag har många fina minnen av bokinköp i fysiska butiker, inte minst ett besök på Elliot Bay Book Company i Seattle där jag köpte Willa Cathers Death Comes for the Archbishop, och själva minnet är en del av mig, precis som minnet av att köpa Actually. Det är ett mervärde utöver läs- och lysningsupplevelsen som inte Spotify kan ge. Det är också tillfredsställande att jag genom mitt besök hjälpt till att bevara butiken, att hålla den traditionen levande, och det kvarteret mer levande också. Inte för mig kanske, jag bor inte i Seattle, men för de som faktiskt bor där. Många boklådor och skivaffärer stänger på grund av konkurrensen från nätaffärer men om vi vill ha en levande stadsmiljö, som inte enbart består av multinationella kedjor och outlets, så måste vi handla där, på plats. De som bara handlar på nätet har frånskrivit sig rätten att klaga när stadsbilden utarmas. Det är så ironiskt när folk blir upprörda, exempelvis över att gamla fina singelbiografer läggs ner, men inte reflekterar över att det är deras eget fel eftersom de inte går dit.

Det visar sig att LP-skivan, vars död många förutspådde, är seglivad och på senare tid blivit än mer populär, och det är inte konstigt, det är skillnad på att lyssna på Spotify och att spela upp en LP-skiva, och på sina håll så lever och frodas små och självständiga bokaffärer. Och Spotify är en underbar produkt (eller kanske snarare tjänst), jag skulle inte vilja vara utan den. Men för den som bryr sig om mer än den flyktiga tillfredsställelsen, och som också bryr sig om maktfullkomligheten och arbetsvillkoren på stora nätbutiker som Amazon, så finns det all anledning att tänka över hur, var och vad man handlar. Ibland är en bok i hande(l)n bättre än tio på nätet.