Opinioner och förtroenden

Idag redovisade Svenska Dagbladet Sifos senaste opinionsundersökning. Det hade nästan inte hänt någonting sen förra veckans undersökning, utom att Socialdemokraterna hade gått bakåt från 33,3% till 29,7%. Sifos Toivo Sjörén "förklarade" siffrorna med att säga att det inte varit några politiska utspel senaste veckan.

Men vad är det här för trams egentligen? Om ingenting har hänt i politiken så är det väl ändå ganska onödigt att ens göra en opinionsundersökning och ge den stort mediautrymme. Jag förstår mig faktiskt inte på den opinionsundersökningshysteri så råder i samhället, och kan inte se vilken nytta den tjänar. Naturligtvis behövs det ibland göras undersökningar för att se hur väljarkåren rör sig, men den är trots allt ganska trög, om det inte inträffat något radikalt såsom finanskris, terroristattack eller krig, och kanske även en opinionsundersökning i månaden är onödigt ofta. Nu görs de flera gånger i veckan, och, som sagt, vem tjänar på det utöver opinionsinstituten själva? Dessa ständiga siffror gör förmodligen politikerna än mer ängsliga och därigenom än mer ovilliga att ha visioner, tänka långsiktigt eller rent av ha en egen politik.

Det andra som jag tycker är besynnerligt är hur folk resonerar. Varför har Socialdemokraterna backat med nästan fyra procentenheter när ingenting har hänt? Det kan förstås bero på att det var andra personer som svarade än i föregående undersökning, men förmodligen inte. Så ett antal personer runt om i landet, som för en vecka sedan hade röstat på S, vill nu rösta på V, SD eller kanske M istället. Varför då? Vet de det ens själva? I vilket fall som helst så är det inget som partierna själva har någon glädje av för de vet ju inte vad det var som fick väljarna att ändra sig. Kanske berodde det på om frågan ställdes före eller efter en god middag.

Ofta brukar också frågan "Vilken partiledare har du mest förtroende för?" ställas, eller något snarlikt rörande "förtroende". Det är också något jag har svårt att förstå. Vad betyder det ens, att ha förtroende för en politiker? Att politikern i fråga vet vad hen gör och okorrumperat driver sin politik? I så fall borde en vänsterpartist kunna ha lika mycket (eller lika lite) förtroende för en moderat som en vänsterpartist, och en miljöpartist säga att hen har gott förtroende för en sverigedemokrat. Men så tror jag knappast det fungerar. En miljöpartist skulle knappast nämna en sverigedemokrat bland dem som de har förtroende för. Men när folk säger att de har mest förtroende för X, menar de bara att de delar X:s politiska uppfattning eller vad är det egentligen de säger?

Själv skulle jag inte kunna svara på frågan vem jag har mest förtroende för. Jag är ganska säker på att alla partiledare arbetar med att göra vad de tror är bäst för sitt parti och vad de tror är bäst för Sverige. Huruvida jag delar deras olika uppfattningar om vad som vore bäst för Sverige är ju irrelevant ur den aspekten.

Värdegrund

För en vecka sedan hörde jag en intervju med Åsa Sundeman i P1:s program Plånboken, Hon är VD för Mobilizera, ett företag som ständigt blir anmälda av missnöjda kunder som anser sig lurade och intervjun handlade om det. Sundeman sa att hon förstod kritiken, var medveten om sitt företags brister, och att de arbetade flitigt för att bli bättre. Med tanke på att problemet är att säljarna luras och kommer med vilseledande information borde det vara lätt att åtgärda. Det är bara att sluta ljuga. Men det är tydligen svårt för så här sa Sundeman i februari i år, då hon var intervjuvad i DN av samma anledning:

– Vi ska absolut göra det absolut bästa för den här kunden. Men jag är väl medveten om de problem vi har och vi har mycket att göra för att säkra upp vår kvalitet.

Jag förmodar att hon kommer säga samma sak om nio månader igen.

Men det som var mest intressant med radiointervjun var att Sundeman sa att Mobilizera hade en värdegrund. Det är inget konstigt med det, det har alla nu för tiden, eller i alla fall säger de att de har det. Vad som det däremot går att grubbla över är när "värdegrund" blev ett modeord och om det finns någon som tar det på allvar. Det är uppenbart att värdegrund ska ses som något positivt, har man en sådan är man ett bra företag (eller person). Men en värdegrund är bara vad man fyller den med, det finns inget som hindrar att en terroristgrupp eller ett stalinistiskt parti har en värdegrund, det innehåller bara andra värden än ett kooperativt dagis.

Framför allt känns det som att en värdegrund är något man gömmer sig bakom för att slippa ta ansvar, "Skyll inte på mig, jag har en värdegrund." Företag och myndigheter gör fel och begår övergrepp, det är ofrånkomligt, och inga värdegrunder kan ändra på det. Det var en period för några år sedan då det flera gånger rapporterades om hur små barn tvingats av tåget och lämnats ensamma på stationer för att de hade fel biljett eller åkt för långt, och konduktörerna försvarade sig med att de bara gjorde sitt jobb. Har man inte rätt biljett ska man genast av tåget. Men det borde vara uppenbart för var och en att man kan inte lämna ett litet barn på en ödslig perong och sen åka därifrån. Det är inte värdegrunden som saknas där, utan normal anständighet.

Men med tanke på att även ett företag vars affärsidé är att lura på pensionärer produkter de inte behöver och inte har råd med säger sig ha en "värdegrund" så kanske ordet snart försvinner från management-terminologin. Det används ju nästan enbart när någon gjort någon ohederligt eller omoraliskt.

Videodöden

Jag är uppväxt med videobutiker, och på 1980-talet besökte jag de som fanns i Farsta så ofta att jag kände till deras sortiment bättre än de anställda. Vi hade inte någon videobandspelare hemma så inledningsvis fick videofilmen kompletteras med en moviebox, eller så fick jag titta på film hemma hos någon kompis. Men nu finns ingen av Farstas videobutiker kvar. (Om ingen ny öppnats senaste åren. Det var länge sedan jag var där.) Och det är inte bara i en förort som Farsta som butikerna försvinner.

Den bästa videobutiken i centrala Stockholm, Casablanca på Sveavägen, stängde ner för gott i våras. Förra veckan sålde No1 video på Götgatan ut sina filmer och kastade in handduken, den enda butiken som kunde konkurrera med Casablanca i fråga om utbud.

Anledningen är att folk sitter hemma och tittar på streamad film istället för att gå till en butik och hyra filmen eller tv-serien. Netflix, Filmnet, HBO och andra tjänster har underminerat de fysiska butikerna. Det vore väl inte hela världen om det inte var så att även en liten privatdriven butik i en källare i Farsta hade ett betydligt bredare utbud än alla de där streaming-tjänsterna tillsammans. Därtill var filmbutikens utbud tämligen beständigt, det var inte någon risk att den film man ville hyra hade försvunnit från hyllorna för att rättigheterna hade gått ut. Utbudet av streamad film i Sverige är än så länge undermåligt, och marknaden svårnavigerad. Inte ens alla nya filmer, nyss visade på biograf, finns att få tag på. Förr kunde man säga om en biofilm "Äsch, jag ser den när den kommer på video istället." Nu är det inte säkert att det är ett alternativ. Videon var ett stort problem för biograferna, men inte nödvändigtvis för distributörerna som kunde använda bion som en marknadsföringskanal för den kommande videoreleasen. Men hur ska de göra nu?

Det finns videobutiker kvar, exempelvis kedjorna Buylando och Hemmakväll. Men de har också problem, och stänger ner butiker. I en intervju sa nyligen en företrädare för Hemmakväll att de skulle satsa på "lyxgodis" för att klara ekonomin. Det känns inte precis betryggande, och det kommer förmodligen en punkt då de bestämmer sig för att avveckla filmutbudet och blir en renodlad godisaffär. Den lilla videobutik närmast mig liknar främst en Pressbyrå som också råkar ha en osorterad samling filmer längst in.

Det skifte som sker nu, och som pågått en tid, i sättet vi ser film, och sättet film sprids, påverkar stadsbilden, filmdistributionen och filmproduktionen, och än så länge har situationen mest blivit sämre. Det, i kombination med SF:s monopolliknande ställning på biografsidan, gör att det inte alltid är så lätt att vara cineast i Sverige.