Regeringens utgångspunkt

Ju mer jag tänker på regeringens iver att de facto lägga ner flera svenska institut runt Medelhavet och svenskundervisningen utomlands samt dra in statsbidraget till Terminologicentrum, ju mer irriterad blir jag. Dels för att man fattat besluten helt utan utredning som om man inte kunde föreställa sig att besluten skulle ha någon effekt, vilket i sin tur tyder på en närmast föraktfull inställning till dessa kulturinstitutioner, och dels för att det handlar om så lite pengar, i statsbudgeten är det blott växelpengar. Ändå angriper man dem med större iver än man tar sig an omtalade valfrågor som Bromma flygplats, Förbifart Stockholm eller vinster i välfärden. Det är lätt att raljera och bli ironisk över en så dåligt underbyggd och grumlig politik, men jag ska försöka låta bli. Annat än att påpeka att de ansvariga politikerna nu inte riktigt verkar vilja ta ansvar för besluten.

Utan statssekreterare Eva Lindström. Så här säger hon apropå att Terminologicentrum inte längre ska få statsbidrag för att utföra det arbete som staten gett dem i uppgift att utföra:

"Sedan är det regeringens utgångspunkt att de som utnyttjar de här tjänsterna också ska vara med och finansiera dem."

Utom staten då? Hon var dessutom kritisk mot Terminologicentrums bolagsform. När P1:s reporter (i programmet Språket) påpekade att det var den förra socialdemokratiska regeringen så låg bakom den bolagsformen så blev Lindström däremot ställd.

Så här skrev Maaret Koskinen i DN häromdagen:

"Det är just ett sådant förgivettagande och bristen på insikt i humanioras osynliga och konstant pågående verkan som tycks ligga bakom regeringens beslut att demontera än det ena, än det andra inflytelserika och lyckosamma kunskapsinstitutionen. Vad bättre (värre) exempel än det senaste debaclet med Terminologicentrum: där pågår en verksamhet som de flesta av oss inte känt till men vars arbete vi, utan att veta det, drar nytta av varje dag."

Precis.

Regeringens policy att dra in bidraget för viktiga och välfungerande institutioner utan utredning eller förvarning leder ju också till att ingen kan känna sig säker, för vem vet vems statsbidrag oförhappandes försvinner när nästa budget presenteras?

EU, deckare och bildning

I en artikel förra veckan i Svenska Dagbladet skrev Lotta Lundberg om EU, Tyskland och Sverige. Hon menade att det var en stor skillnad mellan synen på, hela relationen till, EU i de två länderna. Med hennes egna ord:

"Jag tror inte att svensken är genetiskt mer korkad än andra folk. Jag tror att hon är historielös, bortskämd och bekväm. Obildad – låt mig påminna om statsministerns sommarläsning. Var hade världen varit om Churchill hade läst deckardrottningar? Aldrig mer krig, säger man i Tyskland. Snus åt folket, säger svensken."

Jag har själv länge tyckte att svenskarna är ovanligt bortskämda, eller kanske Sverige som nation. Inte minst beroende på att vi inte varit i krig, inte blivit invaderade eller ockuperade i modern tid. Men det där är förstås en svår diskussion, och sanningshalten i påståendet obevisbar. Däremot är det typiskt, om än ovidkommande, att göra sig lustig över att Reinfeldt läser deckare. Det är lite oklart vad Lundberg ser för motsatsförhållanden här. Menar hon att svenskar, till skillnad från tyskar, är obildade och därför har en annan syn på EU, och att Reinfeldt är ett exempel på det? Men vad läser i så fall Angela Merkel? Hon kanske också gillar att slappna av med en deckare? (Det visar sig att Merkel gillar att kolla på deckare på TV och att läsa kokböcker, vilket förmodligen inte heller skulle uppskattas av Lundberg. Fast det kanske vägs upp av att Merkel också tycker om Dostojevskij, även om hon inte har tid att läsa honom nu.) Eller menar Lundberg att det rent generellt är något suspekt med att läsa deckare? Det är en gammal konservativ fördom, ständigt repeterad inte minst på tidningars kultursidor, och är närmast raka motsatsen till den (på sitt sätt också konservativa) "folklighet" som jag skrev om i förra inlägget. Jag har läst deckare i hela mitt liv och har förmodligen lärt mig mer om psykologi och människokännedom från Agatha Christie än från någon annan författare, om nu litteratur måste vara bildande. Men jag läser också till exempel Virginia Woolf, filosofi, Henry James, statsvetenskap, Ivan Turgenjev, moderna Nobelpristagare och haikudikter, det finns absolut ingen motsättning. Det är bara en fix idé att det är något suspekt med deckare och de som läser dem.

Bildning har inget självklart samband med klok och progressiv politik. Det finns förvisso en filosofisk tradition, som kan exemplifieras med Martha Nussbaum, som menar att läsning och bildning gör oss till bättre människor men det är på ett plan otillfredsställande. Man kan vara helt obildad och ändå en framstående individ, medkännande och intelligent, likväl som det går att vara spränglärd men samtidigt en sexistisk idiot. (Motsatsen är också vanlig.)

Därför blir Lundbergs text, om än fint, impressionistiskt, skriven, tramsig och grund. Även om hon själv nog ser sig som bildad och vidsynt.

Apropå statsministern och deckardrottningar. Några dagar före EU-valet så redovisade SvD vad partiledarna läste och en "expert" analyserade sedan deras läsvanor. Om partiledaren läste historiska böcker så menade experten att det tydde på att hen var intresserade av historia. Om de läste deckare så tydde det på att de var intresserade av att läsa deckare. Huruvida den analysen påverkade valutgången är oklart.