Ubåtar och patriarkatet

Något som förenar dem som debatterar Nato är rädslan för Ryssland. Nato-förespråkarna säger att Ryssland (och tidigare Sovjet) är ett hot mot oss och vi bör gå med i Nato för att bli säkrare. Nato-motståndarna hävdar att genom att gå med i Nato så kommer vi reta upp Ryssland och göra oss mer utsatta.

Samma tankar har hörts i kommentarerna till förra veckans militära insats i Stockholms skärgård och jakten på en eventuell ubåt. Göran Greider sa i P1 att å ena sidan vet vi inte varifrån den eventuella ubåten kommer, å andra sidan är det uppenbart att vårt närmande till Nato provocerat Ryssland och om ubåten är rysk så har vi bara oss själva att skylla. Han menade också att svenska folket är helt ovetande om Sveriges nära samarbete med Nato. Det må så vara, och Sverige och Nato har alltid haft ett nära samarbete, men vi har haft en prekär relation till Ryssland betydligt längre än så. Huruvida Sverige är med i Nato eller inte är naturligtvis inte den enda anledning till att Ryssland spionerar på oss, och kränker vårt luftrum. Det är inget som skulle upphöra även om Sverige gick ut offentligt och sa att vi aldrig mer kommer samarbeta med Nato. Det är för övrigt inte heller ett fullgott skäl. Ryssland pratar alltid om hur de känner sig hotade och "inringade" av väst, men det är tämligen absurt. Dels för att det bara är en liten procent av Rysslands gränser som vetter mot väst och dels för att Ryssland är en kärnvapenmakt som inte är hotat militärt.

Ett annat exempel är ett debattinlägg från F! i Expressen. Där skriver Gudrun Schyman och Veronica Svärd bland annat "Det är helt väntat att Ryssland reagerar inför att Sverige låter Nato flytta fram positionerna mot Rysslands gräns. Det är en konsekvens av svensk försvarspolitik." Nu gränsar i och för sig inte Sverige mot Ryssland, men även om det gjorde det så är det väl trots allt irrelevant? Ska vi låta vår utrikes- och säkerhetspolitik styras av vad som behagar Moskva?

De skriver också att "Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen." Det må så vara, men det beror på hur pass ömsesidig nedrustningen är. Andra världskriget hade kanske undvikits om inte Tyskland rustat upp medan andra länder rustat ner efter Första världskriget. En anledning till att Sverige ansåg sig tvunget att tillåta transporter av tyska soldater på svenska järnvägar var att vårt försvar inte hade någon avskräckande verkan på tyskarna.

I en uppföljande artikel skriver Schyman och Svärd att "Det vi hittills vet är att det inte finns några bevis för någon militär aktivitet överhuvudtaget. Ingen u-båt, ingen nationalitet." men de vet knappast vad den svenska marinen kommit fram till under sitt underrättelsearbete. Men oavsett så borde det vara irrelevant för F!, de vill ju avskaffa försvaret oavsett hur omvärlden ser ut, och oavsett om det finns ett konkret hot mot Sverige eller inte.

Schyman och Svärd skriver också "Enligt vår analys är våldet alltid ett uttryck för makt och kontroll. Det finns i alla våra relationer, från de mest intima till de internationella. Maskuliniteten och den patriarkala dominansen förkroppsligad i våldshandlingar finns på alla nivåer i samhället. I de nära och intima relationerna, i våldet på gatan, män mot män, i polisens våldsmonopol och i det yttersta maktinstrumentet det militära våldet." Den analysen känns bristfällig. Våld kan också vara ett uttryck för frustration, vrede eller sorg. Våld kan vara självförsvar, ren självbevarelsedrift. (Det kan väl inte vara så att Schyman och Svärd förespråkar att den som håller på att bli våldtagen inte ska försvara sig utan istället inleda en dialog med sina angripare?) Våld kan också vara riktat mot den egna personen. Därtill, jag håller med att våld kan återfinnas "i alla våra relationer", även de "mest intima" men också mellan kvinnor, och från kvinnor mot män. Våld är inte uteslutande något patriarkalt, det är en ofrånkomlig del av livet. Nästan alla andra djur, och även växter, använder sig av våld, och det finns ingen anledning att tro att våldet skulle försvinna även om alla länder styrdes av F!. Deras analys bygger inte på verkliga förhållanden utan på ett ideologiskt önsketänkande.

Modern litteraturkritik

I augusti i år så blev det viss uppståndelse när Ira Glass, en amerikansk radioproducent och programledare, twittrade om Shakespeare. Han skrev nämligen (efter att ha sett en föreställning av King Lear): "Shakespeare: not good. No stakes, not relatable. I think I'm realising: Shakespeare sucks." Han menade inte riktigt det, "Shakespeare don't suck." har han senare förtydligat, men det spelar ingen roll för det är ändå ett uttryck för ett typiskt förhållande till konst, om det så är böcker eller filmer eller något annat, att huruvida det är bra eller inte handlar om ifall man kan känna igen sig eller inte, och om man inte kan det så är författaren/upphovspersonen värdelös. På sätt och vis blir det i en hårdragen version så att sådant som språk, idévärld, konstruktion och humor inte spelar någon roll; om det inte handlar om mig så är det dåligt.

I en recension i Aftonbladet härom veckan skrev Lidija Praizovic om en nyutgåva av Charles Baudelaires diktsamling Det ondas blommor och hon är inne på ett liknande spår som Glass. Hon menar att Baudelaire "slutat tala till min generation och vår samtid." Hon görs sig alltså till talesperson för inte bara en generation utan en hel samtid, vilket känns narcissistiskt i överkant, och naturligtvis har hon inte en aning om huruvida hennes jämnåriga känner att Baudelaire talar till dem eller inte. Världen är större än en recensent. Hon menar också att "Baudelaire är inskränkt och intetsägande, absolut inte (som han själv tror) subversiv och farlig." Det är en besynnerlig formulering eftersom Baudelaire inte tror att han är subversiv och farlig idag, om han trodde det så var det för över 150 år sedan, när dikterna publicerades. Med tanke på att dikterna blev hårt kritiserade och i vissa fall förbjudna då, och Baudelaire dömd till böter, så hade han all anledning att själv tro att han var "subversiv och farlig" oavsett om hur de framstår idag.

Men det är följande stycke som är det mest fascinerande i recensionen: "Min aversion mot Baudelaire förstärks ytterligare när jag i slutet av boken läser några biografiska data om honom: Baudelaire var en vit västerländsk heterosexuell man från den övre medelklassen." Trodde hon först att Baudelaire var en svart, lesbisk kvinna? Men bortsett från det, känner Praizovic samma aversion mot alla vita, västerländska heterosexuella män? Om inte, varför är det just ett problem med Baudelaire? En annan fråga är i fall hon, om hon recenserat en diktsamling av Adonis, hade skrivit meningen "Min aversion mot Adonis förstärks ytterligare när jag i slutet av boken läser några biografiska data om honom: Adonis var en arabisk, heterosexuell man."

Förmodligen uppskattar inte Praizovic att en annan vit västerländsk heterosexuell man, Patrick Modiano, förra veckan fick Nobelpriset i litteratur. En upprörd artikel i The Guardian menade att det var skandal att Philip Roth inte fick priset. Varför då? Bara en i taget kan få priset, och Roth kan fortfarande få det. Trots alla artiklar som skrivs på det temat så är det aldrig någon skandal att någon inte får Nobelpriset. 

Om löften och svar

En gång när jag var i tjugoårsåldern så läste jag en uppsats som avslutades med orden "Det viktiga är trots allt inte att ge svaren, det viktiga är att ställa frågorna." och jag tyckte att det var så genialt. Jag fortsatte länge att tycka det, men sen en dag insåg jag att det inte alls är genialt utan att göra det lätt för sig. Att ställa en fråga kräver varken kunskap, ambition eller mål.

"Varför dör så många barn innan de fyllt fem år?" (Omkring 18000 om dagen globalt sett.)

Så, jag ställde en fråga. Now what? Om alla bara gick runt och ställde frågor skulle inget hända, det är bara när vi försöker ge svar som det finns en poäng med frågorna.

Valrörelsen har gjort det tydligt igen, då många hävdar att det är viktigt med partier som FI att de lyfter frågor. Men för att förändra måste de också ha realistiska lösningar. En taleskvinna för FI fick i en intervju frågan hur de hade tänkt finansiera sina förslag och hon svarade att det hade de verkligen inte räknat på eftersom de var idealister. Tänk om alla partier körde den linjen.

Det finns en viktig skillnad mellan att ha åsikter och att ha en politik. SD till exempel har många åsikter men de har ingen politik. Men att ha åsikter är till intet förpliktigande, det kan man ha utan att det får konsekvenser eller att man behöver ta ansvar. Det är politik som är det svåra. Miljöpartiets Åsa Romson fick frågan hur många flygplatser runt om i landet MP hoppas kunna lägga ner och hon vred sig som en mask i sin ovilja att besvara frågan, eftersom ett svar skulle betyda att hennes åsikt att flyg och flygplatser är något dumt plötsligt skulle konkretiseras genom de politiska effekterna av att förverkliga sin åsikt. Politik innebär att balansera det positiva med det negativa (eftersom i princip alla beslut kostar något, innebär en kompromiss), men en åsikt behöver inte balanseras utan är okomplicerad och enkel.

Eftersom politik handlar om kompromisser, särskilt i en demokrati, så är det egentligen oansvarigt av politiker att lova saker innan ett val, eftersom de omöjligt kan veta om de kommer ha möjlighet att genomdriva sina löften. De kan önska sig saker, men inte lova. Men de måste lova saker för det är vad journalisterna och medborgarna kräver, det är ett ömsesidigt dubbelspel. Men så har de flesta också en orealistisk bild av vad politiker kan åstadkomma, oavsett om de är USA:s president eller kommunpolitiker i Hudiksvall.

Imorgon är äntligen valdagen men jag har inte bestämt mig än. Det lutar åt vänster men det är inte garanterat. Förhoppningsvis blir allt glasklart i röstbåset.

Videodöden

Jag är uppväxt med videobutiker, och på 1980-talet besökte jag de som fanns i Farsta så ofta att jag kände till deras sortiment bättre än de anställda. Vi hade inte någon videobandspelare hemma så inledningsvis fick videofilmen kompletteras med en moviebox, eller så fick jag titta på film hemma hos någon kompis. Men nu finns ingen av Farstas videobutiker kvar. (Om ingen ny öppnats senaste åren. Det var länge sedan jag var där.) Och det är inte bara i en förort som Farsta som butikerna försvinner.

Den bästa videobutiken i centrala Stockholm, Casablanca på Sveavägen, stängde ner för gott i våras. Förra veckan sålde No1 video på Götgatan ut sina filmer och kastade in handduken, den enda butiken som kunde konkurrera med Casablanca i fråga om utbud.

Anledningen är att folk sitter hemma och tittar på streamad film istället för att gå till en butik och hyra filmen eller tv-serien. Netflix, Filmnet, HBO och andra tjänster har underminerat de fysiska butikerna. Det vore väl inte hela världen om det inte var så att även en liten privatdriven butik i en källare i Farsta hade ett betydligt bredare utbud än alla de där streaming-tjänsterna tillsammans. Därtill var filmbutikens utbud tämligen beständigt, det var inte någon risk att den film man ville hyra hade försvunnit från hyllorna för att rättigheterna hade gått ut. Utbudet av streamad film i Sverige är än så länge undermåligt, och marknaden svårnavigerad. Inte ens alla nya filmer, nyss visade på biograf, finns att få tag på. Förr kunde man säga om en biofilm "Äsch, jag ser den när den kommer på video istället." Nu är det inte säkert att det är ett alternativ. Videon var ett stort problem för biograferna, men inte nödvändigtvis för distributörerna som kunde använda bion som en marknadsföringskanal för den kommande videoreleasen. Men hur ska de göra nu?

Det finns videobutiker kvar, exempelvis kedjorna Buylando och Hemmakväll. Men de har också problem, och stänger ner butiker. I en intervju sa nyligen en företrädare för Hemmakväll att de skulle satsa på "lyxgodis" för att klara ekonomin. Det känns inte precis betryggande, och det kommer förmodligen en punkt då de bestämmer sig för att avveckla filmutbudet och blir en renodlad godisaffär. Den lilla videobutik närmast mig liknar främst en Pressbyrå som också råkar ha en osorterad samling filmer längst in.

Det skifte som sker nu, och som pågått en tid, i sättet vi ser film, och sättet film sprids, påverkar stadsbilden, filmdistributionen och filmproduktionen, och än så länge har situationen mest blivit sämre. Det, i kombination med SF:s monopolliknande ställning på biografsidan, gör att det inte alltid är så lätt att vara cineast i Sverige.

Åkesson valtalar

Semestern är över, snart är det val och bloggen är vaken igen. Vakna är också partiledarna som antingen håller tal eller blir utfrågade i TV, radio och tidningar. Det finns mycket att säga om det, men nu nöjer jag mig med ett tal häromsistens i Sölvesborg där Jimmie Åkesson förklarade att det största globala hotet mot fred, demokrati och mänskliga rättigheter är "islamismen" men han sa också trösterikt att "Vi är fler, vi är starkare och mer övertygade än ni tror." Det låter ju fint men det stämmer knappast. "Islamism" är i sig inget hot, det är en liten del av den som är problemet, de rörelser som de osannolikt brutala IS som skryter på internet om sina halshuggningar, massakrer och kidnappningar. IS är en folkmordsrörelse. Men det är inte ett problem för världsfreden utan en existentiell kamp i Mellanöstern, och som främst drabbar andra muslimer (vid sidan av de kristna som fördrivits i Irak och Syrien). Situationen är illa nog men det blir inte bättre av Åkessons skrämselpropaganda, eller hans uppfattning att det tydligen är värre när kristna dödas än muslimer.

Men det här med att "Vi är fler, starkare och mer övertygade än ni tror." Mer övertygade? Det finns knappast några som är mer övertygade om sig själva och sin styrka än IS, det är en del av problemet. För många av dem är döden inte ett problem eller något att frukta, utan snarare något de välkomnar. Därför är de så framgångsrika på slagfältet. Men Åkesson välkomnar knappast döden eller är villig att spänna på sig sprängmedel och offra sitt liv för Sverigedemokraterna. För det är den typ av övertygelse IS handlar om.

Fast mest handlade förstås talet om invandringen, och SDs syn på den är välkänd, så jag vill bara notera ett retoriskt grepp. Åkesson använde upprepade gånger frasen "Vad får det för betydelse för" följt av exempelvis "skolan", "samhället", "staden", "arbetsmarknaden" och så vidare. Han gav dock inga svar utan praktiskt nog så fick åskådarna själva föreställa sig hur hemskt det skulle bli utan att Åkesson själv behövde ta ansvar för det. Han lyfte ju bara frågan.

Åkesson påstod mot slutet att vi aldrig (sedan 1200-talet räknat) vara så otrygga i våra hem som nu. Hur tänker han då? Hur vet han hur trygga våra hem var 1368 eller 1895? Eller ens i mitten av 1960-talet? Han påstod också att bostadsinbrotten är ett stort problem och att de ökar. Enligt brottsstatistiken är det dock tvärtom. "Under 2013 anmäldes omkring 21 000 bostadsinbrott – en minskning med en procent jämfört med året innan. En procent av hushållen uppger att de utsatts för bostadsinbrott under det senaste året." enligt BRÅ. Det är tråkigt för de som drabbas men 1% är en ganska liten siffra trots allt. Samhället har större problem.

I princip allt Åkesson sa är lätt att invända mot, principiellt eller statistiskt, men det får räcka så här för dagens inlägg.

System 1 och det offentliga rummet

Att människor skriver korkade och/eller anstötliga saker på bloggar, i statusuppdateringar, på Twitter och så vidare sker regelmässigt nu för tiden. (Kurdo Baksi var ivrig att påpeka att han faktiskt plockat bort den tweet där han några dagar tidigare kallade riksdagsledamoten Hanif Bali för "Moderaternas nye Jackie Arklöv"). Vad jag tycker är intressant med vad som sker är att folk säger offentligt sådant de tidigare bara sa hemma vid matbordet eller i sovrummet, och att det per automatik leder till ett mer provocerande och ogenomtänkt debattklimat. Vad som också är intressant är att det är en exemplifiering på det som exempelvis Daniel Kahneman skriver om i Thinking, Fast and Slow, att vi har två system, smidigt kallat system 1 och 2, som styr vårt agerande. System 1 är det spontana, utan eftertanke, och system 2 är eftertanke och precision. (Bland de exempel Kahneman nämner återfinns att system 1 räcker för att köra bil på en otrafikerad väg eller förstå en enkel mening men system 2 krävs för att fickparkera eller bedöma en komplex argumentations relevans.)

Det förklarar varför även de som är vana medieanvändare, i vissa fall till och med ansvariga för ett partis eller företags yttre kommunikation, så ofta gör bort sig. Det är bara system 1 som kommer till tals. Kurdo Baksi tycker knappast att Hanif Bali är jämförbar med en nynazistisk legosoldat och polismördare, men i ett ögonblick av frustration och ilska så fräste han till. Tidigare hade han gjort det i ett slutet sällskap men nu gjorde han det inför alla, och det förevigades. Att han nu plockat bort det är egentligen irrelevant, internet glömmer inte.

Det händer ofta att jag läser en artikel, tycker den är idiotisk, och impulsen är att skriva en kommentar eller något surt på Facebook. Men min policy är att inte göra det, utan att vänta ett tag och sen läsa texten igen. När jag läser den andra gången är den sällan lika upprörande som första gången, det är lätt att övertolka eller missförstå, och bli blind för nyanser. Det är onödigt att bli arg i onödan, särskilt i det offentliga rummet, och bättre att ge system 2 en chans.

Vad som också är problematiskt är förstås den iver med vilken somliga kallar andra för fascister och nazister, enbart för att de inte håller med dem i någon politisk fråga. Det är en trivialisering av nazismen och gör det betydligt svårare att föra en meningsfull diskussion. Man bävar därtill inför tanken att en överlevande från ett koncentrationsläger ska berätta om hur det var under nazismen och får responsen att "Ja, det är väl som att leva med en moderatledd regering."

Konst och strukturer

På en fotoutställning på Moderna Museet i Stockholm nyligen så stod det på en inledande text ungefär att den här fotoutställningen fick besökarna att ifrågasätta sina föreställningar om vad en fotoutställning är. Med tanke på att texten syftade på ett antal fotografier som var upphängda på väggarna i en utställningslokal så var påståendet helt obegripligt. I den mån besökarna hade föreställningar om vad en fotoutställning är så bekräftade den här utställningen dem garanterat, inte något annat.

Jag kom och tänka på det när jag läste Joanna Persmans recension av en ny utställning på Moderna, med konst av George Adéagbo. Hon skriver: "Ett av utställningssyften är att 'utmana och förändra' vårt 'invanda sätt att se världen'. Men sker detta verkligen? Vad är det vi ser som vi inte har sett?"

Jag har inte sett just den utställningen men jag känner igen formuleringarna och sympatiserar med Persmans invändningar. Jag går ofta på museum och konstgallerier och de där orden återkommer ständigt, som ett mantra. Men det är bara klichéer, som om det fanns en app för curatorers texter där de fyller i konstnärens namn och sen kommer det automatiskt en text. Huruvida det finns någon koppling mellan texten och de utställda verken förefaller vara irrelevant. Så känner jag särskilt ofta när jag besöker Fotografiska. (Ibland är det frestande att gå fram till någon i personalen och fråga "De där bilderna som den här texten berättar om, var hänger de?") På ett museum i New York såg jag en sten och en jordplätt* och den "förklarande" texten sa något om att kritisera sexism. Jaha. Det är möjligt att det hos konstnären fanns en uppriktig vilja att kritisera sexism men verket hade lika gärna kunnat var en kritik mot, till exempel, handeln med elfenben. Eller en hyllning till handeln med elfenben för den delen. Verket i sig sa ingenting.

Om man besöker vårutställningarna på exempelvis Konstfack så får man också läsa texter om hur det ena eller andra verket "ifrågasätter den heteronormativa blicken", "får oss att konfrontera våra fördomar", "belyser problematiska strukturer och hierarkier". Det där är fullt legitima och ibland nödvändiga ambitioner, det tråkiga är bara att de inte märks av i själva verken. Jag blir också alltid konfunderad på vilka "vi" och "oss" är. Är det så att konstnären och curatorn själva har de här fördomarna, sitter fast i de här strukturerna, och därför förutsätter att alla andra också är lika inskränkta? (Fredrik Strage skrev i en recension i DN av filmen De dansande andarnas skog att den ställer "våra" fördomar på ända men hur vet Strage vad "vi" har för fördomar? Det kanske bara var hans egna fördomar som skakades om.) Eller tror de att inga utom de själva insett hur de ligger till, och nu vill dela med sig av sina insikter? Sen är det förstås så att provokationen och ifrågasättandet primärt är riktat mot de som aldrig skulle sätta sin fot på ett konstgalleri, och att de som faktiskt ser de här verken troligtvis redan delar konstnärens idéer och uppfattningar. En utställning från en feminist som ifrågasätter att det finns ett patriarkat, det vore genuint provocerande.

Med sin kombination av klichéer och diskrepans mellan text och verk får dessa texter från curatorer och konstnärer ofta ett löjets skimmer över sig. Det som förenar de här exemplen är en osäkerhet, som om konst som inte "ifrågasätter normer" och "tvingar oss att konfrontera våra förutfattade meningar" inte har något värde och inget existensberättigande på museet eller galleriet. Men det är att banalisera konsten, att korrumpera den. Det är uppenbart att man som konstnär inte behöver anstränga sig, man kan göra vad som helst eller fota vad som helst, utan kompetens, konsekvens eller tekniskt kunnande. Det enda som betyder något är att man beskriver det man gjort med de trendigaste orden för att signalera politiskt medvetande och sen är det klart. Att låta verken tala för sig själv är inget alternativ för de säger ofta inget i sig själva, texten blir viktigare än verket. Ett annat exempel är allt prat om tester och märkning av film, vilket är ett uttryck för en vilja och ett behov av att kontrollera konsten, där ett "korrekt" budskap är det viktigaste.

De som invänder mot det här får ofta höra att de "är rädda för förändring" eller "vägrar att se de förtryckande strukturerna". Men det där är inte argument, det är retoriska grepp för att slippa diskussionen. De verkar inte heller medvetna om att den syn på konst som allt detta är exempel på också är en förtryckande struktur. Och konsten som den genererar blir lätt patetisk, ersatz-konst vars primära syfte inte är att förändra världen utan att få konstnären, museet och betraktaren att känna sig duktiga och medvetna, omedvetna om att de sitter fast i klichéer. Naturligtvis är det inte alltid så här, det handlar mer om en stark tendens, och vill man göra ett verk som kritiserar samhällsproblem så är det förstås bra, men en skicklig konstnär gör verk som talar för sig själva och som är mer komplexa än en tweet eller en A-märkning.

---------------------------------
En gång i tiden hette det intendent, sen kurator, nu är det curator som gäller. Också det ett tecken på ängsligheten och trendkänsligheten i konstvärlden.

*Ursprungligen skrev jag "sten" istället för "jordplätt" men det var fel. Hade det varit en sten i kombination med glasskivan hade det i och för sig blivit en symbolik, om att krossa glastaket.